Döda, Dråp, Juridik och moral, Lina Nordquist, Rätt, Söndagsbetraktelser, Vladimir Putin

Söndagsbetraktelse nr 355

av Göran Lambertz
Publicerad söndag 20 mars 2022

Lina Nordquists hyllade bok ”Dit du går, följer jag” är en gripande berättelse om enkla människor i 1900-talets Sverige som kämpar för ett bättre liv, ibland för sin överlevnad. Det är en ovanligt vacker bok med några berättargrepp som gör att man inte bara njuter av den skakande och sköna skildringen, utan också har svårt att lägga boken ifrån sig.

Men den innehåller också några svåra moraliska dilemman, och det är ett av dessa som inte vill ge mig någon ro: Kan det ibland vara rätt att döda en person fast det är juridiskt fel? (Jag bortser från sådana fall där någon ber att få dö, s.k. dödshjälp.)

I boken förgriper sig ”storbonden” på huvudpersonen Unni massor av gånger under flera år som ett slags ersättning för de dagsverken som hennes man tidigare har gjort men inte längre kan göra sedan han omkommit i en olycka. Att Unni finner sig i övergreppen är en förutsättning för att hon ska få bo kvar i bondens torp (som skulle övergå till familjen efter tio års dagsverken) med sina tre barn. Barnen är livrädda för den våldsamme och elake mannen.

När Unni med stöd av sin 11-årige son Roar har bestämt sig för att äntligen säga nej till storbonden blir mannen som galen och misshandlar Roar. Men pojken lyckas få tag i en mortel som han dänger i huvudet på bonden. I natten släpar sedan han och mamman liket till ett vägkors en bit bort. Där finns en stor sten som kunde ha gett bonden just ett sådant sår i huvudet som han har, om han hade snubblat och fallit i mörkret. Det är så människorna antar att det har gått till när han hittas med huvudet invid stenen.

Efter att storbonden är borta blir allt så mycket bättre. Den sorg och rädsla som hade präg-lat livet förbyts i lugn och glädje för den lilla familjen. Nu kan de äntligen börja leva på riktigt och njuta av sina dagar. Som läsare kan man inte låta bli att känna att det var väldigt skönt det som hände.

Juridiskt är saken i princip glasklar. Om man dödar någon annan i ”nödvärn” så går man fri, men annars ska man dömas för dråp eller vållande till annans död. Man har rätt till nödvärn mot ”ett påbörjat eller överhängande brottsligt angrepp på person”, och man går fri om inte gärningen, allt sammantaget, ”är uppenbart oförsvarlig”.

Det är lite oklart hur illa ute Roar var när han slog morteln i huvudet på bonden, men låt oss anta att läget inte var så akut att han måste döda plågoanden för att klara sig själv. Låt oss anta att frågan i stället är om det var rätt att döda bonden för de plågor som han hade utsatt familjen för under flera år. Och för att han säkert var inställd på att fortsätta med det.

Detta räcker inte för en juridisk rätt att döda. Roar skulle visserligen inte kunna dömas eftersom han var under 15, men han hade ändå gjort sig skyldig till ett mycket allvarligt brott. Både familjen och läsarna blir dock väldigt lättade när bonden stupar. Betyder det att Roar gjorde moraliskt rätt?

Det finns hur många halva svar som helst på denna fråga. Det är t.ex. väldigt lätt att säga att ”gubben fick vad han förtjänade”, ”vem kan klandra pojken för det” eller ”starkt av grabben att skydda sin mamma”. Men detta besvarar inte den grundläggande moraliska frågan: Var det rätt?

Det här är ett evigt spörsmål och vi har fått ungefär samma fråga illustrerad de senaste veckorna. Vore det rätt att döda Vladimir Putin för den som kommer åt? Någon juridisk rätt finns knappast, trots det mördande som han ligger bakom och tänker fortsätta med. Men vore det moraliskt rätt?

Jag tvekar inte. Det är lite svårare med Roar och storbonden.