Söndagsbetraktelse nr 354
I veckan beslöt regeringen att ge ersättning med en miljon kronor till var och en av de båda bröder, Christian och Robin, som hade pekats ut som ansvariga för 4-årige Kevin Hjalmarssons död i Arvika 1998. Gjorde regeringen rätt? Och vad bör berättas?
I medierna sägs inte allt om Kevinärendet. Det finns saker som inte nämns som talar för att pojkarna faktiskt orsakade Kevins död. För mig uppkommer då frågan om jag ska berätta om dessa saker. Å ena sidan bör människor veta hur det var. Sanningen har en viss betydelse för hur man ska se på regeringens beslut. Å andra sidan bör inte pojkarna pekas ut i onödan; den s.k. oskuldspresumtionen bör respekteras.
Samma fråga har jag haft att brottas med i Quickärendet. Där kom jag ganska snabbt fram till att det inte finns någon tvekan, sanningen måste sägas. Av framför allt tre skäl sammanvägda: 1. Det är inget som helst tvivel om att Thomas Quick begick de mord som han dömdes för. Bevisläget är solklart. 2. Flera personer som arbetade med Quickutredningarna utsattes för oerhört kränkande och felaktiga påhopp, de bör få upprättelse. 3. Allmänheten bör inte föras bakom ljuset i ett av Sveriges största rättsärenden någonsin.
I Kevinärendet är det annorlunda. Skuldfrågan är långt ifrån lika klar. Två personer har utsatts för kränkande och delvis felaktiga påhopp, men inte alls i paritet med Quickärendet. Och allmänheten har visserligen förts bakom ljuset (framför allt av SVT), men inte lika allvarligt som när det gäller Quick.
Vilken bör då principen vara? När bör man säga som det är?
Jag har kommit fram till att man nästan alltid bör säga som det är beträffande sådant som man är säker på, om sanningen undanhålls. Men man bör inte driva saken därutöver, om det inte som i Quickärendet har blivit mycket allvarligt fel. I fråga om Quick driver jag i praktiken en kampanj för att människor ska förstå, och det tänker jag fortsätta med. När det gäller Kevinärendet skulle detta vara moraliskt fel och dessutom möjligen utgöra brottsligt förtal. Men det som är säkert sant bör alltså sägas om människor annars blir vilseledda.
Och hur var det då? Jo, i de alltför hårda polisförhören – man skulle ha gått mycket lugnare fram och pojkarna skulle ha fått mycket bättre stöd, utsattheten kan ha medfört att de överdrev sin medverkan – sa de båda bröderna så här:
Christian (något förkortat): Robin höll foten mot halsen. Då orkade inte Kevin andas. […] Jo, för han orkade inte andas riktigt, för han orkade inte andas och så började han, så började han inte andas, så då dog han och så bar vi honom dit. […] Han sa med en konstig röst att han inte orkade, jag orkar inte andas sa han.
Robin (något förkortat, de frågor han fick anges inom parentes): (Försökte Kevin komma loss?) Nej. (Varför?) Han var redan död. (Hur kunde Christian nå ner till halsen?) Han satt på knä. (Varför tryckte han så mot Kevins hals tror du?) Vet inte jag. (Vem är det som gör så att Kevin hamnar på rygg?) Det var Christian det. (Det var något mer ni gjorde mot hans hals också?) Ja, men det var Christian, han satt på halsen. (Det var någon som höll sin fot mot hans hals, kan det ha varit du?) Nej, det var Christian. (Vad sa Kevin när du klämde på hans hals?) Inget. (Varför gjorde han inte det tror du?) Han var redan död då.
Pojkarnas pappa sa i två sena polisförhör, efter att först ha förnekat det, att han var nästan säker på att Christian hade sagt redan första kvällen att pojkarna hade sett Kevin ligga och flyta i vattnet. På fråga från polisen om varför han inte hade berättat detta tidigare svarade han att han måste ha förträngt det.
Pojkarnas styvmamma sa att pojkarna kom inrusande och sa ”Kevin ha stöpe i sjön”. Och att Christian sa: ”Kevin ligger i vattnet och flyter.” Hon sa också att det utan tvekan var så att det framgick av vad pojkarna berättade att Kevin låg i vattnet.
Det här hade inte varit tillräckligt för att döma pojkarna (om de hade varit straffmyndiga) för att ha orsakat Kevins död. Det fanns dock goda skäl för utredarna och åklagaren att tro att det var så det var. Och enligt min mening var det inte fel av åklagaren 1998 att utgå från det och skriva av brottsutredningen med hänvisning till det som pojkarna och föräldrarna hade sagt.
När utredningen återupptogs 2018 kom den då ansvarige åklagaren fram till motsatt uppfattning: det som hade kommit fram var inte tillräckligt för att peka ut bröderna som ansvariga. Kevin kunde ha dött till följd av en olycka, sa åklagaren. Var det fel? Det är svårt att säga för den som inte är helt insatt, så jag avstår från att försöka svara.
Var det då rätt eller fel av regeringen att ge bröderna ersättning ex gratia? Det är också svårt att säga. Det finns inga regler för när sådan ersättning ska ges. Men det är rimligt att regeringen utgår från det som rättsväsendet har kommit fram till. Det gäller i varje fall om det är en domstol som har fällt avgörandet. Det är något mer tveksamt om det är en åklagare.
SVT gjorde allvarligt fel i den dokumentär som sändes om Kevinärendet. Där doldes sanningen på ett enligt min uppfattning oetiskt och oförsvarligt sätt.
Men jag lutar åt att regeringen gjorde rätt. Dock inte så att man har anledning att slå sig för bröstet. Det tycker jag att Morgan Johansson gjorde, så som många politiker tyvärr ofta gör.