Söndagsbetraktelse nr 357
Frågor kring förhållandet mellan politik och juridik dyker upp hela tiden. Från senare tid t.ex. i regeringens beslut att ge ersättning till bröderna i Arvika och att lägga fram lagförslaget om kronvittnen trots Lagrådets avstyrkande. I båda fallen ”vann politiken över juridiken”, och oftast blir det så när politikerna vill. Det behöver inte vara fel. I dessa båda fall lutar jag åt att det var bäst som skedde, även om båda fallen var svåra.
Ännu svårare var fallet Jane Horney. Mycket svårare! Men också oerhört intressant. Om ni har 20 timmar över så läs Lena Ebervalls och Per E Samuelssons bok Stormfågel från 2020.
Jane Horney var en ung svensk kvinna som skylldes för att vara spion för Tyskland under andra världskriget. Hon mördades 26 år gammal i januari 1945 av danskar som lurade ut henne i en båt och sänkte hennes kropp i havet. Hon har aldrig återfunnits.
Det var bara det att hon inte var någon spion. Hon umgicks mycket med tyskar, men den utredning som så småningom gjordes visade att hon inte gick deras ärenden annat än i privata ting. Hon mutade t.ex. till sig ett eller annat visum, och hon gick i säng med en tysk officer eller två för att få besöka sin älskade i det fängelse där han satt.
På svensk sida granskade man misstankarna mot Jane Horney flera gånger innan hon mördades och kom fram till att misstankarna inte hade någon substans. De danskar som var efter henne hade egna intressen och spekulerade vilt och slarvigt. Efter att hon mördats undersökte svensk polis saken igen, med samma resultat.
Drygt tio år efter krigets slut gjordes till sist en ordentlig svensk utredning om mordet på Jane Horney, efter att tidningarna översvämmats av kritik mot att fallet gömts undan. Och åklagaren kom fram till att några danskar hade gjort sig skyldiga till mord och borde – om juridiken fick avgöra – dömas i Sverige för detta brott. Åklagaren överlämnade saken till regeringen, som på nytt beslöt att lägga locket på. Jane Horneys förtvivlade föräldrar inbjöds till statsministern (Tage Erlander) och fick två besked. 1. Deras dotter var oskyldig. 2. Intresset av goda förbindelser med Danmark måste gå före intresset av att gå till botten med saken rättsligt. Polisutredningen hemligstämplades.
Inte förrän på 1980-talet kom sanningen fram genom de efterforskningar som gjordes inför ett par böcker och en tv-serie som sändes 1985. Ett par personer som arbetade med tv-serien blev mordhotade. Men sedan dess kan vi säga att vi vet att Jane Horney blev oskyldigt mördad.
Man kan förstå regeringens vilja att inte skada förbindelserna med grannlandet, där saken uppenbarligen var känsligare än här. Och beslutet var svårt.
Men jag anser att man gjorde fel. Jane Horney blev faktiskt mördad, falskt anklagad för spioneri. I flera decennier, så länge hennes föräldrar levde, antog så gott som alla att hon hade varit tysk spion.
I en rättsstat kan utrikespolitiska intressen inte få ta över intresset av att sådana allvarliga fel ställs till rätta. Då måste juridiken få gå före politiken.