Söndagsbetraktelse nr 356

Från den belägrade staden Mariupol meddelades på fredagen att 300 personer befaras ha dött i bombningen av Dramatiska teatern den 17 mars. Så här skrev stadens fullmäktige i sin Telegramkanal:

”Fascisterna stoppades inte av den enorma texten ’Barn’ och inte av människornas egna uttalanden om att det bara fanns fredliga medborgare där, kvinnor, barn och gamla. Ockupanterna visste var de slog. De visste vilka följderna kunde bli och ändå föll bomberna över just den plats som blivit skyddsboende för hundratals Mariupolbor. Det kan inte finnas och kommer aldrig att finnas något försvar för denna omänskliga grymhet. Vi kommer aldrig att förlåta dem som kom med förstörelse, smärta och lidande till vår stad.”

Terrorbombningarna i Ukraina återkallar minnet av ett berömt tal för 50 år sedan, 1972. Några ord kan ändras och läggas till, så passar talet bra i dag:

”Man bör kalla saker vid deras rätta namn. Det som i dag pågår i Ukraina är en form av tortyr. Det kan inte finnas militära motiv för bombningarna. … Det man gör är att plåga människor, plåga en nation för att förödmjuka den, tvinga den till underkastelse inför maktspråk. … Det finns många i modern historia. De förbinds ofta med namn – Guernica, Oradour, Babij Jar, Katyn, Lidice, Sharpeville, Treblinka, Hanoi. Våldet har triumferat. Men eftervärldens dom har fallit hård över dem som burit ansvaret. Nu finns ännu ett par namn att foga till raden – Charkiv och Mariupol våren 2022.”

För tortyr är just vad det är. Putin och hans anhang försöker få det motspänstiga grannlandet att kapitulera genom att tortera dess invånare. Så ädelt. Så fegt. Eftervärldens dom faller hårt, och den är evig.