Söndagsbetraktelse nr 360

I Uppsala domkyrka finns ett videoverk som heter Visitation av den amerikanske konstnären Bill Viola. Så här beskriver han själv den ungefär 12 minuter långa videon: ”Genom ett mörkt och grått dimlandskap rör sig två suddiga kvinnliga gestalter långsamt mot en osynlig gräns. När de passerar genom en mur av vatten, en tröskel mellan liv och död, förvandlas de till levande människor. Efter en stund inser de att det är dags att återvända och försvinner långsamt in i ett skimrande grått töcken i en värld bortom.”
--

Inspirationen till den serie av videoverk, Transfiguration, som Visitation ingår i, kommer från känslan av dödens närvaro i våra liv. I verken utforskar Bill Viola tröskeln mellan liv och död. Det här beskriver Kristin Windolf i en fin liten bok, Öppning mot det transcendenta, där hon berättar historien om videoverket. Kristin Windolf är präst i Uppsala domkyrka och ledde arbetet med detta konstprojekt.

Det intressantaste med Visitation är att verket enligt konstnären ”reflekterar över tidens gång och den process där människans innersta förvandlas”. Läs gärna det sista en gång till, långsamt: ”den process där människans innersta förvandlas”. Det är uppenbart att det finns en sådan process, men själv hade jag inte riktigt reflekterat över den.
--

Men sker det också en förvandling av människans innersta under ungdomen och den tidiga resp. sena vuxentiden? Att vi hela tiden förändras är ganska självklart. Det sker på grund av våra erfarenheter och lärdomar, vår utveckling och vår omvärld. Sjukdomar spelar in, liksom händelser och relationer. Det är inget konstigt med det. Men det blir rätt så spännande om vi ställer oss frågan, med Bill Violas ord, hur ”vårt innersta” har ”förvandlats”.
--