Söndagsbetraktelse nr 363

På lördagen var det demonstration på Sergels torg till stöd för den svensk-iranske forskaren Ahmadreza Djalali. Han sitter sedan april 2016 inspärrad i Iran. I oktober 2017 dömdes han till döden för påstått spioneri och nu har Iran meddelat att han ska avrättas senast den 21 maj.

Det finns en tydlig koppling till den rättegång som pågår i Stockholms tingsrätt mot en iranier för institutionaliserat mördande i Iran på 1980-talet. Den iranska regimen gillar inte rättegången.

Ahmadreza var inbjuden av Iran för att föreläsa om sin forskning i immunologi. När han var där fick han frågan om han kunde spionera för Irans räkning. Han avböjde med motiveringen att han var forskare, inte spion. Då fängslades han. Han dömdes efter tortyr och framtvingade erkännanden. Ingen har anledning att tro något annat än att han är helt oskyldig.

Ahmadreza Djalali är svensk medborgare och har hustru och två barn i Sverige, en son och en dotter. I tioårige sonen Ariyos skolklass hade man haft lektioner om mänskliga rättigheter inför demonstrationen i går, målat plakat m.m.

Duger det att regeringen ägnar sig åt tyst diplomati för att försöka få dödsstraffet upphävt? Jag tycker inte det. Om inga giltiga bevis presenteras för Ahmadrezas skuld bör regeringen, liksom andra regeringar i motsvarande situation, ta i mycket hårdare.

Skurkstater som Iran ska inte komma undan så lätt som de gör i dag. Vi måste agera moraliskt rätt även om det kanske kostar på olika sätt. Vi måste använda de ekonomiska vapen som finns och agera högljutt på den internationella arenan. På sikt bör vi ta initiativ så att världssamfundet kan samla sig till effektiva åtgärder mot de stater som inte respekterar ens de mest grundläggande friheterna (se söndagsbetraktelse nr 362).

Se till att Ariyos pappa släpps!