Söndagsbetraktelse nr 37
Först ett avslöjande: Jag kan inte skriva sådana texter som ”jag” har skrivit i betraktelserna sist i månaderna augusti–januari. Eftersom jag senast fick en massa beröm för min förmåga att skriva vackert börjar det bli pinsamt. Så jag måste säga som det är: Dessa sex texter är hämtade ur Gerda Anttis bok ”Livet omkring”, som jag har läst återkommande sedan i somras. Jag frågade Gerda om jag fick låna en vers ibland utan att berätta att de var hennes. Det fick jag.
Gerda Antti bor i Kisa i södra Östergötland, där jag är född. När jag bodde där talades det respektfullt om hembygdens kulturpersonlighet framför andra, författaren Walter Ljungquist. Han och Gerda Antti var gifta med varann. Jag vet inte om det beror på hennes Kisaförankring (jag tror inte det), men Gerda är en av mina favoritförfattare. Hon skriver både ovanligt klokt och ovanligt vackert. Och hon gör sig aldrig till. Hon är en ovanligt bra människa.
Jag fortsätter att låna hennes texter ibland. Det har vi kommit överens om.
*
Dagens betraktelse tillägnar jag en annan fin svensk författare som ledsamt nog lämnade oss i går, Bodil Malmsten. I en ganska gammal intervju som visades i nyhetsprogrammen under lördagen sa hon, att hon inte trodde på ett liv efter detta men på ett liv nu, och att det bör levas till fullo.
Det är en tanke som jag har burit runt i ett par veckor efter att ha läst Morgon i Jenin av Susan Abulhawa. Det är en fantastisk bok om insidan av många palestiniers tillvaro, men också om livets halt. Huvudpersonen Amal har kommit tillbaka till sina släktingar i flyktinglägret Jenin efter några år på college i USA. Hon talar med sin brors hustru Fatima. Och svägerskan ”drog fram ord ur en visdom som vilade i hennes innersta”:
”Amal, jag tror att de flesta amerikaner inte älskar som vi älskar. Det beror inte på någon inneboende brist eller överlägsenhet hos dem. De lever i de trygga, ytliga delar som sällan tvingar ut de mänskliga känslorna på de djup där vi vistas. Jag ser din förvirring. Tänk på rädslan. För oss kommer rädslan där skräcken kommer för andra, för vi har bedövats av de vapen som ständigt riktas mot oss. Och den skräck som vi upplevt är något som väldigt få västerlänningar någonsin kommer att få uppleva. Den israeliska ockupationen utsätter oss redan som mycket unga för våra egna känslors ytterligheter, tills vi inte berörs av någonting förutom det mest extrema. Rötterna till vår sorg slingrar sig så djupt ner i förlusten att döden har kommit att leva vid vår sida som en familjemedlem som gör en glad genom att undvika en, men som fortfarande är en del av familjen. Vår ilska är en vrede som västerlänningar inte kan förstå. Vår sorg kan få stenarna att gråta. Och vårt sätt att älska är inget undantag, Amal.”
Kanske riskerar livet att förlora en del av sin halt, sin förtätning, sin koncentration, om vi har det lätt. Om det som vi bryr oss om är hur vi ska klä oss och vad vi ska göra på lördag. Kanske har vi svårt att få tag på det som är viktigt om vi får det mesta utan kamp. Vi kanske glömmer att ta vara på sådant som ger livet halt. Som omtanke, förlåtelse, mod, förfining och kärlek.
Det är bra att förstå att halten i livet är något som vi kan påverka. Till exempel genom att ta det ansvar som vi har. Och genom att inte låta oss bindas för hårt av vardagen, utan utveckla oss själva och det som vi vill i vårt innersta. Inte för att visa oss duktiga inför andra, utan för att leva våra liv till fullo.