Söndagsbetraktelse nr 374

I förrgår läste jag ut Hans-Gunnar Axbergers bok Statsministermordet. Jag och några vänner har kommit överens om att läsa den för att se om den kunde hjälpa oss att komma över våra djupa meningsskiljaktigheter om mordet på Olof Palme. Och för att kanske komma närmare gåtans lösning genom en lugn och saklig diskussion utifrån boken. Jag skrev om detta i Söndagsbetraktelse nr 366.

Jag har tidigare förklarat att jag inte tror att Christer Pettersson mördade Olof Palme. Enligt den uppfattning jag gett uttryck för måste bedömningen bli att det finns ganska lite som talar för att det var han som begick mordet (se Söndagsbetraktelse nr 119).

Jag har också sagt att jag tycker Krister Petersson (åklagaren) gjorde rätt som lade ner Palmeutredningen med motiveringen (förenklat här) att misstankarna mot Stig Engström är starka. Jag har sagt att jag tycker sannolikheten är mycket hög för att det var Stig Engström som begick mordet (se denna länk till min och Per-Johan Eliasson Teesalus artikel i SvD den 22 augusti 2020: https://www.svd.se/a/8m35dd/engstrom-mordade-med-stor-sannolikhet-palme).

Hans-Gunnar Axberger var en av fem ledamöter i den s.k. Granskningskommissionen, som lade fram ett mycket gediget betänkande 1999 (”Brottsutredningen efter mordet på statsminister Olof Palme”, SOU 1999:88). Han är oerhört väl insatt i utredningen, kanske bättre än någon annan. Och hans bok är mycket bra. Axberger resonerar klokt och insiktsfullt, och man känner nästan genomgående stort förtroende för hans analyser och bedömningar.

Utan att han säger det uttryckligen står det klart att Axberger ser Christer Pettersson som den sannolike mördaren. Misstankarna mot Stig Engström ger han inte mycket för, och han är starkt kritisk mot Krister Peterssons beslut och motiveringen till det.

Och då kan man ju undra vad som händer med den egna övertygelsen. Man tror inte på Christer Pettersson men på Stig Engström. Och så läser man en mycket bra bok som argumenterar för motsatsen. Det är intressant att rannsaka sig själv; hur öppen är man för att man kanske trots allt hade fel? Öppen ska man ju vara. Och man ska lyssna särskilt noga på argument som talar emot den egna övertygelsen.

En ingående diskussion skulle ta för mycket tid och utrymme. Så låt mig säga mycket översiktligt hur min tro har utvecklats av boken:

Jag tycker numera att mitt resonemang i betraktelse 119 om Christer Pettersson har några tydliga brister. Om min bedömning då var att sannolikheten för Christer Petterssons skuld var kanske 30 procent, så har den nu gått upp till kanske 40. Det resonemang jag fört om Stig Engström tycker jag däremot väsentligen håller med vissa mindre undantag. Om min bedömning för två år sedan var att sannolikheten för Stig Engströms skuld var kanske 75 %, så har den nu gått ner lite, till kanske 70.

Vi får se om dessa bedömningar håller för den fördjupade genomgång som jag tänker göra inför den diskussion som jag och vännerna ska ha i oktober. Och om de håller för den diskussionen.

Kanske är ändå den allra intressantaste frågan om man verkligen förmår motsvara öppenhetskravet. Klarar man av den svåra konsten att lyssna särskilt noga på argument som talar emot den uppfattning som man för närvarande har?