Söndagsbetraktelse nr 376
I går skulle jag ha flugit till New York för vidare befordran i morgon till Alaska. Men jag är hemma i Uppsala, Alaskaresan gick i stöpet.
Anledningen är att jag var i Irak för en tid sedan och att det är ett land som finns på USA:s ”svarta lista” tillsammans med bl.a. Nordkorea, Iran och Pakistan. Har man varit i Irak under de senaste åren måste man ha visum till USA och genomgå den prövning som en visumansökan innebär. Man klarar sig alltså inte med det visumbefriande s.k. ESTA (Electronic System för Travel Authorization).
Detta hade jag ingen aning om när jag accepterade att åka till Irak. Jag borde förstås ha tänkt på risken, men det gjorde jag inte. En tröst är att jag säkert hade åkt till Irak även om jag hade känt till konsekvenserna i relation till USA.
För att få visum måste man infinna sig för en intervju på den amerikanska ambassaden i Stockholm, och kön för att få genomgå en sådan intervju är drygt ett år lång. Avbokningar kan leda till att det ibland dyker upp tider med kort varsel, men jag har inte haft någon sådan tur. Man kan också få snabbehandling under vissa förutsättningar, men för detta duger inte omständigheterna i mitt fall.
Så det blev att stanna hemma. Alaska Airlines var dock hyggliga nog att låta mig och min reskamrat spara de redan köpta biljetterna under förutsättning att de används senast den 6 april 2023. Så nu fortsätter jakten på en intervjutid. Min nuvarande tid är den 31 augusti 2023 kl. 08.15.
Jag MÅSTE åka till Alaska eftersom jag (som några vet) är en person med "listor som ska prickas av", och eftersom jag har varit i 48 av USA:s 50 stater och bara har Hawaii och Alaska kvar. Så på något sätt måste det ordna sig.
Den fråga jag nu brottas med är om jag ska försöka ta mig förbi kön genom att skriva ett brev till ambassaden och förklara att jag i hög grad är att lita på som USA-besökare. Jag har varit där 20 gånger, bl.a. ett år som AFS-stipendiat, 3 veckor som Rotary-stipendiat och ca tio gånger som Sveriges representant i förhandlingar i FN. Och jag har kört bil från kust till kust i USA tre gånger.
Man kan tycka att det skulle kunna räcka för den specialbehandling som ett ganska klart visumfall ibland kanske kan ge. Det talar för att skriva ett brev. Men samtidigt bär det mig emot att försöka ta mig förbi en kö som i grunden lär bygga på att alla ska behandlas lika. Så jag har inte bestämt mig.
Att försöka skaffa sig en favör, kan det vara rätt? Det är en inte helt obetydlig moralisk fråga.