Söndagsbetraktelse nr 377

[Reviderad version i slutet av söndagen] Nu har alla 58 programmen sänts av årets Sommar i P1 (det är alltid 58). Linnea Henriksson var sist – och bra (en stark 3:a). Förra året lyssnade jag på alla programmen, i år har det bara blivit 22. Att döma av recensioner och kommentarer borde jag lyssna på åtminstone tre till (Vigdis Hjorth, Sebastian Stakset och Kateryna Martyniuk).

Bara en av Sommar-pratarna har sågats av DN:s recensent. Henrik Brandao Jönssons program föll inte Johan Croneman alls i smaken. Men sågningen var orättvis, Croneman verkar ibland vilja vara elak för effektens skull. Henrik Brandao Jönssons program var en stark trea.

Jag har hört en femma (Åke Sellström) och två som har nosat på högsta betyget (Katrine Marcal och Lusine Djanyan). Det handlar förstås en hel del om smak, men för en femma på min lista krävs det fem saker:

1. En stark och intressant berättelse
2. Genomkloka synpunkter
3. Snyggt framförande
4. Sympatisk framtoning
5. Avsaknad av plattityder och annat skräp

Civilkurage är bonus. Den egenskapen förde så när upp Jacques Mwepu till en femma.

Även Gudrun Persson, Mischa Billing, Diamant Salihu, Stefan Krakowski och Robert Aschberg var mycket bra, klara fyror.

Åke Sellströms program var fantastiskt intressant, klokt och lågmält sympatiskt. En riktig höjdare. Lusine Djanyan har en otrolig berättelse att delge oss, präglad av kompromisslöst mod och framförd på klingande vacker svenska av en person med armeniska eller ryska som modersmål.

Katrine Marcal måste vara en av våra främsta journalister och tänkare. Hon säger klarsynta och genomkloka saker på ett ovanligt lättbegripligt sätt. Halvvägs in i programmet säger hon (efter 24 min. 25 sek. i versionen utan musik): ”Jag har kommit på vad det är som männen förstår om livet som vi kvinnor missar.” Har hon rätt? Lyssna gärna om ni inte redan har gjort det. Ni blir inte besvikna.