Söndagsbetraktelse nr 38
Är det inte ovanligt många personer som har dött hittills under 2016? David Bowie, Alan Rickman, Gunnel Vallquist, Carina Jaarnek, Kjell Alinge, Ettore Scola, Curt-Steffan Giesecke, Dave Mirra, Bodil Malmsten, Björn Wahlström. Fast när jag har skrivit så långt inser jag hur egendomligt det är att tänka så. För alla som jag nämnde var kända personer. Samtidigt har hundratals människor dödats i veckan som gick av bomber i Syrien och Nigeria. Vad spelar det då för roll om det är ovanligt många kändisar som har lämnat oss?
Jamen, så är det väl också konstigt att tänka! För varje liv spelar förstås roll. Och om en känd person t.ex. tar sitt liv eller dör i cancer alldeles för ung, är det förfärligt. Men är det inte lika förfärligt om det är en okänd person då? Jo, det förstås. Men hur ska man tänka då?
Vi är inte mer än människor. Det är klart att vi måste få bry oss lite extra om att personer är borta som vi verkligen saknar. Som David Bowie och Bodil Malmsten. Deras död gör utan tvivel tillvaron lite fattigare. De hundratals som dödas av vapen går oss inte till sinnes utom i form av en dov känsla av hopplöshet och anonym sorg.
Av de personer som har dött i år saknar jag en före detta kollega allra mest. Per Virdesten begravdes i Heliga Korsets Kapell på Skogskyrkogården i Stockholm i fredags. Per blev 69 år, han fick cancer strax efter att han hade gått i pension. Att jag saknar just honom mest beror förstås till en del på att han är den jag kände bäst. Men ännu mer beror det på att jag tyckte väldigt mycket om honom. Vi hade arbetat tillsammans inte bara i Högsta domstolen, utan också i Regeringskansliet. Han var rättschef hos statsministern och ledde departementens rättschefsgrupp, där jag ingick åren 1997-2001. Han var anspråkslös, ödmjuk och genomhygglig, samtidigt skicklig, effektiv och ansvarstagande som väldigt få. Och han hade en ovanligt fin glimt i ögat.
Per var en person som fick det att bli lite trevligare och varmare i rummet för att han var där. Sådana personer är ovanliga. När de dör saknar man dem extra mycket. Och just det är inte sorgligt, utan trösterikt.