Erik Helmerson, Klackspark, Medierna, Rättsväsendet, Sanning, Skamhället, Skampåle, Söndagsbetraktelser, Soran Ismail, Upprättelse

Söndagsbetraktelse nr 385

av Göran Lambertz
Publicerad söndag 16 oktober 2022

Erik Helmerson skrev en ledare i DN för en vecka sedan om Soran Ismail (misstänkt och friad för sexuella övergrepp), om #metoo och om ”de svenska skampålarna”. Han avslutade med två frågor:

”Hur avvecklar vi det svenska ´skamhället´, den hederskultur som gör att någon som friats av rättsapparaten ändå måste stå kvar vid samma offentliga skampåle år efter år? Och hur ger vi samtidigt upprättelse och röst åt dem som inte fått någon fälld i domstol men som står kvar med sina erfarenheter och sin känsla av maktlöshet?”

Jag är själv ett offer för ”skamhället” efter att ha frihetsberövats 15 dagar i mars 2020, falskt anklagad för våldtäkt. Och jag vet svaren.

Båda Helmersons frågor kompliceras av två problem. Det första är att medier och allmänhet aldrig kan veta vad som är sant. Och det andra är att domstolarna inte har till uppgift att avgöra vad som är sant, utan vad som är bevisat. Det innebär att den som frias för t.ex. våldtäkt mycket väl kan vara skyldig. (Motsatsen kan också inträffa, alltså att den som fälls är oskyldig. Men det är så pass ovanligt att vi tills vidare kan bortse från det. Helmersons frågor handlar inte heller om det.)

Båda dessa sanningsproblem är omöjliga att göra något åt. En utomstående kan aldrig säkert veta vad som är sant, och domen kommer aldrig att avgöra det. Därmed är det också nästan omöjligt att sudda ut den skam som följer av misstankarna, lika omöjligt som det är att ge upprättelse åt den som vet sanningen men inte kan få den fastställd.

Så svaren på Helmersons frågor kan formuleras ungefär så här:

1. Vi kan aldrig avveckla ”skamhället”, men rättsväsendet och medierna har ett tungt ansvar för saklighet och riktighet.

2. Vi kan ge upprättelse åt den vars förövare frias bara genom att förstå att domstolarna inte slår fast vad som är sant.

Det betyder att den som drabbas av en falsk anklagelse resp. en dom som friar en skyldig måste förhålla sig till sin olycka. Det bästa sättet att göra detta på är att försöka förstå – verkligen förstå, på djupet – att det som är riktigt viktigt är att man själv har talat sanning. Om andra tror något annat så är det deras sak.
--
Den drabbade gör också klokt i att försöka förstå att rättsväsendet ibland gör fel och att man själv kan råka drabbas av detta på samma sätt som människor kan drabbas av andra olyckor.
--
Och att det bästa faktiskt är att, så långt man förmår, ta olyckan med en klackspark.