Söndagsbetraktelse nr 386

Jag är i London med tre kamrater för att se Tottenhams match i Premier League mot Newcastle på söndagen. Vi kom hit på fredagskvällen och har gjort London under ett och ett halvt dygn innan det är dags för match i dag kl. 16.30.

Fredagskvällen (eller egentligen natten till lördagen) bjöd på en upplevelse utöver det vanliga. På grund av kontakter som en av oss har fick vi VIP-biljetter till Ministry of Sound, en klubb / scen som jag nog var så gott som ensam om att aldrig ha hört talas om. Där spelade den svenske disco-artisten Otto Jettman (”Otto Knows”) mellan halv 2 och halv 3 på natten (en mycket attraktiv tid framhölls det), och hela anläggningen gungade som jag nog aldrig har sett eller hört något gunga förut.

Ibland får man förstå att man lever i en helt annan värld än generationen efter. Men också förstå att utvecklingen har kommit enormt långt utan att man riktigt har förstått det. Det är sällan man känner generationsklyftan så påtagligt som när man plötsligt kastas in i en verklighet som man tidigare aldrig har varit i närheten av. Så var det för mig med den här musikupplevelsen.

Och som ofta får man ställa sig den här frågan: Hur mycket betyder kunskap inom ett område för upplevelsen / njutningen? För att ta några exempel som har aktualiserats för mig under den här resan till London: Uppskattar man en musikupplevelse (som Ottos spelning), ett konstverk (som Henry Moores tavlor på Tate Britain), en fotbollsmatch (som den match vi snart ska se), ett glas gott vin eller öl (som det har blivit några av under den här resan) och en politisk manifestation (som de moderna Brexitmotståndarnas jättedemonstration på lördagen under devisen ”Rejoin”) avgjort mer om man är kunnig inom området?

Jag tror att svaret tveklöst är ja.

Men då är det intressant att samtidigt notera att upplevelsen kan vara mycket stark även utan kunskap. Mina starka känslor vid Ottos spelning är ett gott exempel.