Söndagsbetraktelse nr 392

I söndags deltog jag i en diskussion på Katedralakademien i Stockholm över ämnet ”Hur känns det att bli och vara gammal?”. Då blev jag tvungen att tänka efter. Hur känns det egentligen, om man ska vara helt ärlig?

Jag vet med mig att jag har en tendens att rationalisera, och att alltid komma fram till att ”allt egentligen är bra, inga problem”. Men jag lovade mig själv att inte göra så den här gången.

Jag är 72 och har varit pensionär i 5 år. Och jag bestämde mig direkt när jag pensionerades för att inte fortsätta jobba. Däremot skulle jag använda tiden så bra som möjligt.

Det viktigaste som händer när man blir gammal är nog att man förr eller senare förlorar mycket av det som är självklart i tillvaron: det fulla dagsschemat och allt som hör till. Det är skönt. Men det är också vilset. Jag måste erkänna att det för mig ibland har varit lite svårt. Man måste styra sin tillvaro så mycket mer själv. Den friheten är på sitt sätt underbar, men den är också förpliktande på ett sätt som faktiskt kan bli lite tungt. Jag studsar inte alltid upp lika lätt ur sängen om morgonen som jag gjorde förr.

Ibland har jag till och med vaknat med ett slags meningslöshetskänsla. Ett motstånd som jag aldrig har känt förut, ett slags vilsenhet.

I våras kom jag fram till att jag måste få bättre disciplin. Så jag bestämde mig för att ”jobba” åtta timmar om dagen, och att verkligen räkna min ”arbetstid” (se söndagsbetraktelse nr 352). Jag skulle läsa, tänka, skriva, och hjälpa, inte ägna mig för mycket åt nyheter, inte slöa, inte sova mer än nödvändigt.

Men att räkna tid blev för tråkigt och för stressande. Så det lade jag av med efter några månader.

Jag behövde göra något annat för att bli av med det där motståndet som kan komma på morgnarna. Jag kände att jag behövde peppa mig.

Efter några försök kom jag fram till att det bästa sättet var att göra två listor, en med mina främsta glädjeämnen, och en med mina drivkrafter. De där listorna tar jag fram vid behov. Och hittills har det faktiskt alltid hjälpt.

Vi är alla olika. Men om jag ska utgå från mig själv och vara förmäten nog att ge ett råd om hur man kan ge sig själv en kick framåt-uppåt i måendet, så är det just detta:

Tänk efter vilka som är dina sanna glädjeämnen i livet. Och dina verkliga drivkrafter. Kanske bör du ändra på någon av drivkrafterna? Var helt ärlig mot dig själv.

Jag inbillar mig att det här ibland kan hjälpa även den som inte är gammal.