Söndagsbetraktelse nr 393

När jag skriver det här har jag för andra kvällen i rad kommit hem från en fantastisk jazzkonsert i Uppsala. I går var det Claire Martin med Martin Sjöstedts trio på Katalins jazzbar, i kväll Amanda Ginsburg och Andy Fite med Magnus Peterson på Reginateaterns jazzklubb. Båda fyllde mig med den där underbara känslan som man ibland kan berusas av på konserter. Att bli hög av musik, det är sällsynt men härligt när det sker.

Kontrasten blev skarp när jag väl hemkommen satte mig och läste en artikel av filosofen Anders Hansson i tidningen Sans. Han illustrerade sin fråga ”om tankeexperiment och ryggmärgsbedömningar kan förbättra oss” med ett tänkt exempel som jag har sett minst tio gånger tidigare men bara ryst åt för att det är så omöjligt:

”En spårvagn är på väg att döda fem människor. Du står vid en växel och kan styra in spårvagnen på ett annat spår. Men där finns en annan person som då kommer att dö i stället. Är det moraliskt rätt av dig att kasta om växeln och rädda fem liv – men låta den ensamma personen dö?”

Det finns inget rimligt svar, för vilket man än väljer känns det moraliskt fel och hopplöst att försvara. Man värjer sig på olika sätt: ”tur att jag aldrig kommer att ställas inför det”, ”så där kan det aldrig bli i verkligheten”, ”jag gör inget och hoppas att det löser sig på något annat sätt”, ”hellre tar jag mitt eget liv” eller ”båda är fel”.

Men i filmen Sophie´s choice från 1982 ställdes Sophie (spelad av Meryl Streep) under andra världskriget inför ett liknande omöjligt val, ett val som mycket väl kunde vara verklighet under Förintelsen. Hon måste bestämma vilket av hennes två barn, en pojke och en flicka, som hon skulle rädda från att dö. Det andra barnet skulle dö i gaskammaren. Om hon vägrade välja skulle båda barnen dödas.

Man vill inte välja för att det är så hemskt. Men antag att man faktiskt måste, t.ex. därför att vägran att välja också innebär ett val.

Med mycket vånda väljer jag då – om jag är Sophie – att låta slumpen avgöra vilket av barnen som ska räddas. Och jag väljer – trots att det är juridiskt fel och jag riskerar att dömas för dråp – att rädda de fem på bekostnad av den ensamme. Men jag ryser när jag skriver det. Och tills vidare värjer jag mig för exempel som kan göras ännu svårare.

Att tvinga sig att göra ett sådant val kan vara god träning inför val av moraliskt slag som man faktiskt gör varje dag, fast oftast utan att tänka på det.

Jag beklagar denna abrupta färd från det mest underbara till det hemskaste av allt. Gudskelov kan man välja jazzkonserten.

Men man kan också välja att göra det som utan tvekan är moraliskt rätt. Som att ge en slant till något gott ändamål om man har råd. Och att stå upp för kvinnorna i Iran.