Söndagsbetraktelse nr 394

Det här är Taxelina. Jag fick just hem henne i fredags. 6 000 kr kostade hon, så jag har lite dåligt samvete för att jag unnade mig den lyxen när andra kunde ha behövt pengarna så mycket bättre (jfr förra veckans betraktelse om moraliska problem).

Jag har skrivit om det förut (se Söndagsbetraktelse 247 t.ex.), om hur mycket man kan unna sig själv när så många har det svårt. Och jag tänker på det dilemmat ganska ofta. Mina funderingar brukar alltid sluta i att jag får kompromissa, unna mig en del som jag verkligen vill ha/göra men inte för mycket.

Så den frågan är jag ganska klar med. Då är det svårare med konsten, och problemet (förlåt: utmaningen) att man inte förstår vad man ser. Jag har visserligen hört tusen gånger att man INTE SKA förstå, utan bara ta in, låta sig fångas, svepas med. Och det lyckas jag med ibland. Men ganska ofta kan jag känna mig helt säker på att det faktiskt finns någon mening med ett konstverk och att jag skulle må bra av att förstå. Filmen Grand Budapest Hotel är ett exempel. Jag tycker mig VETA att det finns en gömd mening där för mig att upptäcka. Men jag har sett filmen tre gånger och inte begripit ett dyft, förutom att den är jäkligt snygg och ganska rolig.

Taxelina då? Ska man förstå henne? Ja, för min del har jag bestämt (eftersom det nu är jag som bestämmer över henne) att hon är tre barn som går uppför en trappa, tre barn som snart har kommit upp på toppen och är på gott humör. Den nedersta är möjligen på väg att hoppa förbi dom andra i sista stund. Där finns en spänning, och åtminstone jag undrar hur det ska gå.

Det gör jag när det gäller dagens VM-final också. Undrar hur det ska gå. Jag håller på Argentina, och inte bara för att det rimmar på Taxelina.

--

PS Jag frågade konstnären, Kerstin Ljunghall, vad Taxelina föreställer. Hon svarade på sitt sätt, ett bra sätt. Mer vill jag inte säga.