Söndagsbetraktelse nr 395

Det här är Tomten. Jag fick honom till julen 1953, och sedan dess blickar han ut från köksfönstret där hemma när det är jul. Så länge mamma skötte om honom fick han nytt fräscht skägg varje år, och nystruken rock. Men sedan jag fick vårdnaden får han stå ut med det gamla. Den bomull som är hans skägg är nog 40 år gammal vid det här laget.

Även om jag har misskött Tomten genom åren har jag alltid gillat honom på ett speciellt sätt. Det är något särskilt med hans blick. Han ser på mig så där lite uppfordrande, snällt men ganska bestämt. Som om han ville säga att ”du gör väl det du ska nu, fega inte ur”. Den som säger att tomten inte finns har inte träffat min.

Julafton blev härlig i år. Barn och barnbarn här hemma, hyggligt julbord även om potatisen hade behövt koka i 5 minuter till och Jansson hann bli ljummen. Fina julklappar fick jag, bl.a. tre bra böcker, en tröja och en otroligt söt inramad bild på småflickorna. Det skulle vara julafton lite oftare.

Nästa år får jag sannolikt mindre sällskap på själva julafton. I så fall funderar jag på att till kvällen bjuda hit ett antal trevliga personer i ungefär min ålder som annars kanske skulle vara ensamma den kvällen. Det är roligt att ha sällskap på julafton, och det är påtagligt trevligt med nya vänner.

Julafton 2023 alltså. Då fyller Tomten 70 år. Han ska få nytt skägg till dess.

God fortsättning på julen!