Söndagsbetraktelse nr 397

I går den 7 januari var Yrsa Stenius födelsedag. Och snart är det fem år sedan hon avled. Journalisten, författaren, chefredaktören, pressombudsmannen, debattören och vännen Yrsa Stenius. Länge uppburen, beundrad och hyllad av nästan alla. På slutet ensam, trött och besviken.

Hur blir det så? Lite grand handlade det i Yrsas fall om det klander som hon utsattes för när hon som PO kritiserade Expressen för tidningens ”avslöjande” att Jan Guillou hade varit KGB-agent. Det hade han inte, och Yrsa hade rätt i sin kritik mot tidningen även om PON:s utslag blev friande. Men hon tog illa vid sig av det uteblivna stödet från andra medier när Expressen reagerade genom att bojkotta det pressetiska systemet så länge Yrsa var PO.

Betydligt mer handlade dock Yrsas deppiga sista år om att flera av hennes bästa vänner vände henne ryggen när hon engagerade sig ”på fel sida” i ett välbekant rättsärende. Hon jämförde med sitt andra hemland Finland. ”Där uppskattar vänner att man säger vad man tycker.”

Jag som var med om att dra in denna fantastiska människa i Quickärendet kände dåligt samvete för att jag därigenom bidrog till hennes olycka. Men det var ”vännerna” som svek.

Det gör inte riktiga vänner.