Göran Lambertz: Söndagsbetraktelse nr 402

Hets mot folkgrupp, Koranbränning, Rättsutredning, Söndagsbetraktelser, Yttrandefrihet

Jag måste återkomma till koranbränningarna och yttrandefriheten. För två söndagar sedan skrev jag att lagen enligt min mening borde ändras så att det blir förbjudet att bränna Koranen på det sätt som skett.

Sedan dess har flera personer (bl.a. Carl Bildt och advokaten Rolf Åbjörnsson) ställt frågan om det verkligen inte redan är förbjudet i Sverige att bränna Koranen. Jag har sagt nej utifrån det som utan tvivel har varit den allmänna uppfattningen (se t.ex. DN:s ledare i går lördag 11.2.23).

Men det har skavt lite grand, och någon riktig rättsutredning (som vi jurister jämt gör) har jag inte gjort. Bara känt mig ganska säker. Men så fick jag ytterligare en fråga (av en person på UD) – och bestämde mig för att gå till botten med saken: Vad gäller egentligen?

Jag gick igenom de s.k. motivuttalanden som finns i regeringens propositioner och vissa riksdagsuttalanden sedan bestämmelsen om hets mot folkgrupp infördes år 1948. Och jag gick igenom de rättsfall om hets mot folkgrupp som finns från Högsta domstolen.

Och döm om min förvåning! Jag kom fram till att den klart mest näraliggande bedömningen utifrån de nämnda rättskällorna är att koranbränningarna redan i dag är förbjudna enligt svensk lag.

Förenklade domskäl i ett tänkt brottmål mot den som har bränt Koranen kan formuleras ungefär så här, om man på traditionellt sätt utgår från lagtexten, de viktigaste motivuttalandena och rättspraxis:

”Frågan är om det innebär ett brottsligt uttryck av missaktning för folkgruppen muslimer att offentligt bränna deras heliga skrift, Koranen, på det sätt som skett (16 kap. 8 § brottsbalken, hets mot folkgrupp).

För straffbarhet krävs att det är fullt klart att uttalandet eller handlandet överskrider gränsen för en saklig och vederhäftig diskussion om folkgruppen i fråga. Att straffbestämmelsen utgör ett undantag från en grundlagsskyddad rättighet ger särskild anledning till restriktivitet vid den bedömningen. Meddelandet måste för att vara straffbart, vid en objektiv bedömning och med hänsyn tagen till sammanhanget, framstå som innefattande ett uttryck för missaktning för gruppen muslimer.

Den gällande bestämmelsen om hets mot folkgrupp har i praxis fått en vidsträckt tillämpning och kommit att omfatta i princip alla, även indirekta, uttryck för rasism eller främlingsfientlighet.

Att offentligt bränna muslimernas heliga skrift, Koranen, i det sammanhang som skett måste vid en objektiv bedömning ses som inte bara en svår kränkning av Islam – i sig inte straffbar – utan också som ett uttryck för allvarlig fientlighet mot och missaktning för muslimer. Detta framstår också som det huvudsakliga motivet för gärningen.

Ingenting i motivuttalanden till lagbestämmelsen talar för att den ska tolkas så att det skulle vara tillåtet att offentligt bränna Koranen på det sätt som skett. Tvärtom talar motiven, inte minst de från bestämmelsens tillkomst år 1948, starkt för att det normalt sett är straffbart att offentligt bränna Koranen.

Det finns inte någon vägledande rättspraxis som talar för något annat än en sådan slutsats.

Att handlingen må ha skett som ett led i ett ifrågasättande av och kritik mot Islam och/eller muslimska länder och ledare ändrar inte det sagda. Sålunda skyddas inte handlingen av vare sig regeringsformen eller Europakonventionen.

Handlingen utgör alltså hets mot folkgrupp.”

Man riskerar alltid att missa något när man gör en rättsutredning. Och det kan jag ha gjort även denna gång. Vi får se, protester lär komma.

Men åtminstone för närvarande är jag ganska säker på att det är så här. Att offentligt bränna Koranen är i princip straffbart enligt svensk lag. Och det betyder, i så fall, att det naturligtvis inte bör lämnas några fler tillstånd till demonstrationer med det innehållet.

Det går inte att döma den som har fått tillstånd till en brottslig manifestation. Så det finns inte anledning för Riksåklagaren att initiera ett åtal mot Rasmus Paludan för de koranbränningar som har skett med tillstånd.

PS för juristerna: Motivuttalanden av betydelse finns i prop. nr 80 år 1948 med förslag till lag om ändring i strafflagen m.m., s. 439 och s. 456 f., prop. nr 87 år 1970, angående godkännande av konvention om avskaffande av rasdiskriminering, m.m., s. 72 f. och s. 129 f., NJA II 1970 s. 535 (uttalande av riksdagens första lagutskott), prop. 2001/02:59, Hets mot folkgrupp m.m., s. 15 f. och s. 22 f., samt prop. 2017/18:59, Ett utvidgat straffrättsligt skydd för transpersoner, s. 42. De rättsfall jag har läst är NJA 1982 s. 128 (Skylten vid campingplatsen), NJA 1996 s. 577 (Nazistmärkena), NJA 2005 s. 805 (Predikan i Borgholm), NJA 2006 s. 467 (Flygbladen på skolan) och NJA 2020 s. 1083 (Kommentaren i Facebookgruppen). (Se även rättsfallen NJA 1999 s. 702, NJA 2000 s. 355, NJA 2007 s. 805 I och NJA 2007 s. 805 II, vilka jag har bedömt sakna betydelse.)