Söndagsbetraktelse nr 41
När jag på Facebook i veckan checkade in på Dramaten och skrev ”Pussy Riot” (eftersom det var den pjäsen vi just skulle se), kommenterade en av mina amerikanska vänner från förr: What??
Detta är nog ett uttryck för två saker. 1. Trots sin betydelse i Ryssland och sina mycket uppmärksammade demonstrationer, är den viktiga tjejgruppen nästan bortglömd i omvärlden. – 2. I USA är även välutbildade människor än i dag påtagligt okunniga om viktiga skeenden i världen utanför USA. Så när min vän såg orden Pussy Riot tänkte han inte på den ryska punkgruppen, utan på de båda ordens lexikala betydelse.
Någon påminnelse om Rysslands upprörande behandling av sina oppositionella behövs inte. Morden på Anna Politkovskaja, Alexander Litvinenko, Natalja Estemirova, och Boris Nemtsov är i färskt minne. Liksom fängslandet av Michail Chodorkovskij, Alexej Navalnij och många fler regimkritiker.
Men det behövs som sagt inte någon söndagsbetraktelse för att påminna om detta. För oss är det välkänt, galet och obegripligt. Hotet från yttrandefriheten är allvarligt överskattat på många håll i världen.
Nej, Pussy Riot förtjänar en betraktelse framför allt för sitt mod, sin envishet och det hopp som de faktiskt erbjuder. De tre mest kända medlemmarna är Nadja Tolokonnikova, Maria Aljochina och Katarina Samutsevitj. Det var de som dömdes till två års fängelse år 2012 för ett uppträdande i Kristus Frälsarens katedral i Moskva. Och det är dessa tre som pjäsen handlar om. Liksom Masha Gessens bok ”Words will break cement”.
Den feministiska punkgruppen Pussy Riot består av ett varierande antal tjejer som ägnar sig åt spelningar, performances och demonstrationer. Udden är riktad mot Putin, den ryska ofriheten och frånvaron av jämställdhet. Gruppen bildades år 2011 och är i hög grad levande. Kvinnorna tar stora risker för egen del och ger sig inte trots hårt motstånd och trakasserier. Framför allt Nadja Tolokonnikova och Maria Aljochina använde sig under rättegången och fängelsestraffet av den scen som rättssystemet erbjöd för att fortsätta demonstrera mot ofriheten. Nadja Tolokonnikova fick nästan sätta livet till i en hungerstrejk i fängelset. (Den som läser de tio sista sidorna i Masha Gessens bok förstår hungerstrejken till fullo.)
Jag beundrar dessa unga kvinnor oerhört mycket. De gör något som måste göras, men som så få ändå gör. Såväl det självuppoffrande modet (hos några få) som den ängsliga passiviteten (hos så många fler) är både fullt begripliga och alldeles obegripliga.
Dramatens fina uppsättning ger en nyttig påminnelse om hur det var. Och är.