Söndagsbetraktelse nr 411
Varje 15 april firade Susanne och jag att det var den dagen vi träffades, 1972. Jag har fortsatt att fira för mig själv, och nu när årsdagen inföll på lördagen bestämde jag mig för att skriva söndagsbetraktelsen om det som för mig blev träffarnas träff. Sagt och gjort.
Medveten om att mitt en gång så goda minne numera är otillförlitligt kollade jag, efter att ha skrivit några meningar, för säkerhets skull att jag inte hade skrivit om detta tidigare. Och det hade jag! För sex år sedan, i söndagsbetraktelse 99. Puuh, det kunde ha blivit pinsamt. En vacker dag kommer det att hända.
Så i stället skriver jag nu om just detta, om det dåliga minnet och kroppens tilltagande skröplighet. Det är väl egentligen inte så mycket att orda om, nästan alla drabbas av något med tilltagande ålder. Och själv har jag nog faktiskt bara minnet att klaga på. Det är bara det att minnesluckorna är så egendomliga. Nästan alltid namn. Och så fort jag får den där numera välbekanta tanken att ”jag undrar om jag kommer ihåg namnet” så är det som förgjort. Det kan vara en granne, en släkting eller någon jag pratade med för en kort stund sedan. Namnet är och förblir borta, jag kan aldrig tvinga fram det. Senare dyker det upp, men för stunden är det puts väck.
Denna åkomma delar jag, har jag förstått, med en väldans massa människor i min ålder eller äldre. Yngre också för den delen.
Men när jag nu har nämnt detta ska jag äntligen komma in på denna betraktelses huvudämne: Lättnaden och tacksamheten över att slippa något värre. Den griper tag i mig allt oftare. Lättnaden och tacksamheten över att inte ha någon av de åkommor som så många av mina vänner och bekanta har drabbats av: stroke, Parkinson, Alzheimer, levercancer, magcancer, prostatacancer, MS, ALS, artros, reumatism, spinal stenos, vaskulär demens, sömnapné, hjärtflimmer, hjärtarytmi osv. i nästan all oändlighet. Det är verkligen med stort allvar man kan skatta sig lycklig som hittills har sluppit alla dessa sjukdomar eller åkommor. Jag passar numera på att glädja mig åt det varje dag.
Men nu har jag förstås jinxat på det värsta av alla sätt. Nå, jag berättar hur det går. Så skrev jag för övrigt också häromdagen när jag berättade om mina (trots allt ganska små) sömnproblem (söndagsbetraktelse nr 406). Och där har jag faktiskt uppnått klara förbättringar sedan sist. Framför allt, tror jag, genom att tänja min viljestyrka lite till. Jag inser att inte så många är intresserade, men jag återkommer ändå när (om) jag bemästrar problemen helt.