Söndagsbetraktelse nr 413

Hur bör man förhålla sig till den som har behandlat en vän/kamrat/kollega/familjemedlem felaktigt? Det är en fråga som jag ställdes inför när jag blev halvt anklagad för att ha betett mig ungefär ”som vanligt” mot en person som hade uppträtt klart klandervärt mot en person som står mig nära.

Å ena sidan:
A1. Man kan inte gå runt och markera mot alla som man tycker gör fel, då skulle tillvaron påverkas alltför mycket av små misshälligheter och till slut bli olidlig.
A2. Det finns nästan alltid två sidor av saken, och väljer man sida riskerar man att inte ha tagit hänsyn till allt som är relevant.
A3. Om det ses som näst intill ett moraliskt krav att ibland ta ställning i tvister riskerar det att skapa fientliga läger med allt vad det innebär (släkt med punkt 1).
A4. Risken är att lojaliteten med den som står en närmast får för stor betydelse och att man inte är objektiv (släkt med punkt A2).
A5. Vängrupper, släktgrupper och andra värdefulla grupper riskerar att splittras med obehag och besvär av alla möjliga slag som följd (släkt med punkterna A1 och A3).
A6. Negativa markeringar och ställningstaganden i tvister motverkar förlåtelse, som är en fundamentalt viktig sak om samhället ska fungera väl socialt.
A7. Det är väldigt svårt att dra gränsen mellan småfel som man kan rycka på axlarna åt och allvarliga fel som inte bör passera obemärkta.

Å andra sidan:
B1. Om den som ofta beter sig rejält illa alltid kommer undan med det, blir toleransen för hög för skitstövlar.
B2. Somliga personer är starkt beroende av lojalitet och stöd och bör få det av rent mänskliga skäl.
B3. När man själv blir rejält illa behandlad av någon kan man känna starkt att man vill markera mot personen; det talar för att även t.ex. föräldrar och nära vänner markerar.
B4. Rent moraliskt är det rätt att säga ifrån när någon gör allvarligt fel, och det kan rentav vara hållningslöst att inte göra det.
B5. Det är lätt att man av bekvämlighet väljer att inte ta ställning i en konflikt även om det vore moraliskt rätt (släkt med B4).
B6. I en rimlig och god förlåtelse ligger ofta att man säger vad man anser vara fel men sedan ändå förlåter det (argument mot A6).
B7. Svårigheten att dra gränsen mellan småfel och allvarliga fel är inte något starkt argument; tillvaron är full av gränsdragningsproblem som måste lösas (argument mot A7).

Jag tror att sanningen och lösningen som ofta ligger någonstans mitt emellan. Och att det viktigaste kriteriet för hur man bör agera är hur klandervärt agerandet är.

Alltså:
C1. Ibland är ett felaktigt handlande värt så allvarligt klander att det är fel att inte markera mot det. En person har t.ex. spritt en mycket känslig hemlighet som han eller hon har fått veta av din vän under sekretesslöfte. Eller personen har baktalat din vän och spritt fula lögner. Då måste man ta avstånd, och även visa det.
C2. Men oftast är det felaktiga agerandet sådant att det är bättre att låta det vara. En person har t.ex. varit berusad och skrikit elakheter åt din vän. Eller personen har talat illa om din vän men inte värre än ”vanligt skitsnack”. Då är det visserligen rätt att reagera mot personen, men ett allvarligt och långvarigt avståndstagande är fel.

Så ibland är det rätt att markera, ibland inte. Och att markera lite grand, och inte bara låtsas som om allt är frid och fröjd, är sällan fel. Man får självfallet inte agera så att det kan uppfattas att man tar den klandervärdes parti mot vännen. Ibland är det dessutom rätt att markera hårt, men oftast inte.

Det viktigaste är nog att tänka efter ordentligt innan man markerar avståndstagande o.d., och också tänka igenom ordentligt på vilket sätt det eventuellt bör ske.