Söndagsbetraktelse nr 417
Nyligen har det inträffat händelser i tre av de juridiska frågor som jag har diskuterat i några av mina betraktelser. Det gäller ”snippamålet”, koranbränningarna och Staffan Bergströms läkarlegitimation.
Snippamålet
Högsta domstolen beslöt den 15 maj att ta upp ”snippamålet” till prövning i den del som är svår, nämligen frågan om hovrätten gjorde fel som inte prövade om den åtalade kunde dömas för ett lindrigare brott än våldtäkt – grovt sexuellt övergrepp mot barn – när gärningsbeskrivningen innehöll en precisering – ”och ha ett finger inne i snippan” – och det inte påstods något annat brott än våldtäkt mot barn (jfr söndagsbetraktelse nr 405).
Så här skriver HD i sin rubrik till beslutet om prövningstillstånd: ”Tingsrätten dömde en person för våldtäkt mot barn. Hovrätten ansåg dock att bevisningen inte var tillräcklig för att döma för det brottet. Hovrätten angav att åklagaren inte hade yrkat ansvar för något annat brott och att den tilltalade därför skulle frikännas. Högsta domstolen har meddelat prövningstillstånd i frågan om rättegångsfel förekommit såvitt avser hovrättens hantering och prövning av alternativa brottsrubriceringar och lagrum inom ramen för gärningsbeskrivningen (partiellt prövningstillstånd).”
Målet i övrigt är vilande. Om HD kommer fram till att hovrätten gjorde sig skyldig till ett rättegångsfel, kommer den åtalade så småningom att dömas för grovt sexuellt övergrepp mot barn. Kommer HD fram till motsatsen, står sig hovrättens dom.
Oavsett vilket HD:s svar blir på ”frågan om rättegångsfel förekommit såvitt avser hovrättens hantering och prövning av alternativa brottsrubriceringar och lagrum inom ramen för gärningsbeskrivningen” är det bra att frågan får ett svar. Och det är förstås bra om den åtalade kan dömas för det brott som det inte tycks vara någon tvekan om att han har begått.
Koranbränningarna
I en debatt i Svenska Dagbladet den 13, 17 och 23 maj har det diskuterats om en dom för hets mot folkgrupp mot den som organiserar koranbränningar innebär att man faktiskt dömer personen för hädelse (kränkning av något som anses heligt). Jacob Rudenstrand och Christer Sturmark menar att man gör det, medan jag och Kashif Virk menar att man kan döma för hets mot folkgrupp utan att det innebär en dom för hädelse. I sin andra artikel (som vi inte fick svara på eftersom den utgjorde slutrepliken) skrev våra motdebattörer så här:
”Förutom att det givetvis står Lambertz och Virk fritt att själva göra en JK-anmälan, skulle en fällande dom sätta ett prejudikat, vilket i praktiken innebär en hädelselag, om än med ett annat namn.”
Meningen innehåller två fel. Det första felet (det är inte JK som väcker åtal för koranbränningar utan allmän åklagare) saknar betydelse i sammanhanget. Men det andra felet är viktigt. Brottet hets mot folkgrupp är inte alls ”en hädelselag … med ett annat namn”, utan något annat och mer kvalificerat. Medan hädelse är att ”kränka” är hets mot folkgrupp att ”hota eller uttrycka missaktning”. Och medan hädelse avser ”något heligt” (t.ex. en Gud eller en profet) riktar sig hetsbrottet mot en ”folkgrupp” (t.ex. muslimer).
Självfallet kan man inte döma någon för brott om det enda som har skett är att personen har hädat. Det fordras hot eller missaktning för att det ska vara fråga om ett brott, och det fordras en avsikt att angripa en folkgrupp.
Rudenstrand och Sturmark skriver också: ”Att Polismyndigheten har fällts tio gånger, i fem olika domstolar, för att ha rundat lagen när den nekat Paludan demonstrationstillstånd illustrerar samma gränsdragningsproblematik.” Men även detta är fel, för frågan om demonstrationstillstånd avgörs av en helt annan lag (ordningslagen), som bara bryr sig om ”ordningen och säkerheten vid sammankomsten”. En helt annan gränsdragningsproblematik alltså.
Ändå är diskussionen bra. För nu talar vi om det som vi faktiskt bör tala om, nämligen i vilka fall det är brottsligt att bränna en koran. Tidigare har diskussionen av någon konstig anledning utgått från att koranbränningar aldrig är brottsliga, något som de naturligtvis är om brottsförutsättningarna är uppfyllda.
Rudenstrand och Sturmark nämner själva några exempel där frågan om brott eller ej måste ställas. Och de skriver ”Detta öppnar förstås för godtycke”. Men det är just precis det som det inte gör. För alla de hundratals brottsbeskrivningar som finns i svensk lag kan man ange gränsdragningsproblem. Själva idén med domstolar som tillämpar lagar är att gränsdragningsproblem ska avgöras på det sätt som rättsordningen föreskriver, dvs. utan godtycke.
(Jag har tidigare diskuterat koranbränningarna i bl.a. söndagsbetraktelserna 402 och 410. De tre artiklarna i SvD finns här, tyvärr bakom betalvägg: https://www.svd.se/a/3EzKvL/yttrandefriheten-inget-vard-utan-ratten-att-hada-skriver-rudenstrand-och-sturmark, https://www.svd.se/a/Llq2kJ/ratten-att-hada-har-inte-ifragasatts-skriver-lambertz-och-virk, https://www.svd.se/a/nQX1zQ/rudenstrand-och-sturmark-ingen-absolut-ratt-att-slippa-bli-forolampad?fbclid=IwAR0Pgir9Esr9O24xuX0XkxFkZh8rtOaK5Ztq2QOytyQDSNwhva3PXAWpsr0)
Staffan Bergströms läkarlegitimation
Läkaren Staffan Bergström blev fråntagen sin läkarlegitimation sedan han hjälpt en svårt ALS-sjuk man, Per Maritz, att dö. Denne hade försökt komma till en klinik i Schweiz för att avsluta sitt liv och tog själv det dödande läkemedel som Staffan Bergström gav honom. Det var Hälso- och sjukvårdens ansvarsnämnd (HSAN) som drog in läkarlegitimationen (se Söndagsbetraktelse nr 396). Beslutet överklagades till Förvaltningsrätten i Stockholm, som meddelade sin dom i veckan (den 25 maj).
Förvaltningsrätten ändrade inte HSAN:s beslut utan slog fast återkallelsen. Den avgörande frågan var, liksom hos HSAN, om Staffan Bergström genom att ha överlämnat det dödande läkemedlet hade ”visat sig uppenbart olämplig att utöva yrket”. Domstolen redovisade sin bedömning av denna fråga så här:
”Förvaltningsrätten anser i likhet med HSAN att Staffan Bergströms agerande i högsta grad har varit förtroendeskadligt för en legitimerad läkare och detta även med beaktande av patientens sjukdomstillstånd och Staffan Bergströms motiv för sitt agerande. […] Mot denna bakgrund bedömer förvaltningsrätten att Staffan Bergström visat sig uppenbart olämplig att utöva läkaryrket.”
Smaka på orden: ”uppenbart olämplig”. De betyder att det inte ska råda någon tvekan om att en i övrigt mycket skicklig och uppskattad läkare blir olämplig att vara läkare genom att hjälpa en person som vill dö att göra det. Går det verkligen att på fullt allvar hävda detta? Att det inte ens råder någon tvekan?
Jag tror att detta handlar om ett upprätthållande av den svenska synen på dödshjälp, alltså att det är förbjudet punkt slut. HSAN och förvaltningsrätten tror att effekten av detta förbud måste vara att den som hjälper en dödssjuk person att dö blir ”uppenbart olämplig” att vara läkare.
Med min syn är detta uppenbart orimligt. Och det gäller, enligt min mening, oavsett vilken syn man har på dödshjälp. Förhoppningsvis kan domen – om den står sig även i kammarrätten – få tillräckligt många riksdagsledamöter att förstå att effekterna av förbudet mot dödshjälp har blivit så absurda att frågan om att tillåta läkarassisterat döende måste utredas.