Söndagsbetraktelse nr 427
Huruvida Katarina Frostenson hade läckt uppgifter om nobelpristagare till sin man Jean-Claude Arnault vet jag inte. Själv förnekar hon det bestämt. Och hon skriver så här om den press inifrån Svenska akademien som ledde till att hon lämnade församlingen år 2018:
”Jag skulle ut ur församlingen. Jag förmodar att det var för att du, min man, oskyldigt anklagats och dömts för ’våldtäkt’, för att den skamfläck det innebar för dem, för den stora stiftelsen och hovet kunde fläcka prisets rykte och det nobla prisets varumärke. Självklart. Allt annat var svepskäl. Och att du skulle dömas igen låg i luften: en människa har knappast någon chans när hon har en hel mediavärld emot sig […]. Att du skulle straffas hade sannolikt uppfattats tidigt. Direktivet att med alla tänkbara medel driva ut mig kom, förmodar jag, högt uppifrån.”
Jag har just läst den bok, ”F”, där detta står (s. 152). Den kom ut 2021, ungefär två år efter Katarina Frostensons första bok (”K”) om händelserna i Svenska akademien och det svenska samhället efter metoo-uppropet.
Katarina Frostenson hävdar att Jean-Claude Arnault blev felaktigt dömd för våldtäkt. Inte heller med detta (jfr ovan om ”läckan”) vet jag hur det ligger till. Och det spelar faktiskt inte någon roll för hur man bedömer boken F.
Jag tror att det bästa sättet att ge en bild av boken är att citera ytterligare några stycken ur den (”du” är maken, Arnault):
”Det händer inte att jag förhör dig nu: den situationen är omöjlig efter alla övergrepp och grymheter du har utsatts för, att anklaga och skuldbelägga dig för några ’historier’ under åren, ’tillflyktsorterna’ där du kände dig alldeles avskuren. När du inte stod ut med mig, författaren, eremiten. Släppte taget. Irrandet i staden i perioder, sena nätter. För mycket vin då. Du må ha varit svag, ibland svekfull och jag stundom sorgsen och sårad, men inget står i någon som helst proportion till domen och straffet som du har fått dig tilldelat. Den orätten.” (s. 76)
”… det fanns onekligen en domstol därnere, där de som dömer andras liv sitter och, ja: dömer de andra. – De anser sig veta hur andra människor är, hur de lever och hur de ska leva. Deras moral är av det stora formatet. – De när sig på människors liv och historia, gnager på deras knotor och fluktar upp i könet på dem, frossar i såren, i lust över andras lidande, fantiserar om deras fall, plågor och nederlag. – De levande döda, som lever av hatet, som besegrats av vreden.” (s. 127)
”Det liknade tiden nu, där affekten så ofta styr massan och gör frågor och skiftande synvinklar snart sagt omöjliga att formulera.” (s. 147)
(ett citat från Rousseau) ”Det onda människorna ha gjort mig berör mig inte på något sätt; endast fruktan för det som de ännu kunna göra mig förmår oroa mig; men som jag är viss om att de inte mera ha möjlighet till något nytt hugg, varigenom de skulle kunna hos mig åstadkomma något varaktigt känslosvall, skrattar jag åt alla deras intriger, och jag rår om mig själv dem till trots.” (s. 163)
”Jag har aldrig anklagat dig, säger du. Det är sant. Jag vill fråga varför. Även när jag har sårat dig svårt, svikit dig, har du inte gjort det. Du har sörjt, gått iväg, men inte anklagat.” (s. 183)
”De som anklagar andra är de bittra och sorgliga.” (s. 201)
(om när hon vittnade i domstolen) ”Jag var långt ifrån domarraden men jag la märke till ett slags halvleende uttryck i flera ansikten: det där som infinner sig när man uttrycker att man vet, men ändå bestämmer sig för att se ut som om man lyssnar.” (s. 211)
”Varför skulle jag inte säga det jag vet om din natur, din varelse, som är främmande, inte för intensitet och lidelse, men för våldsamhet och kyla?” (s. 212)
”'Offret' sakraliseras, till dess förmån tippar fru Justitias vågskål ofta över numera. Det är en ’utveckling’ som, enligt vad jag förstått, har pågått ganska länge.” (s. 213)
”Och försäkringsbolagen betalar i princip alltid ersättning till den som säger sig ha blivit våldtagen, oavsett om anmälan leder till någon påföljd.” (s. 213)
”En djup sorg över smutskastningen av Forum kommer, och nu för publikens skull. Den, och alla stora underbara konstnärer som medverkat under åren, har fått höra, i ren propagandastil, att de har deltagit i något smutsigt, korrumperat och hemskt, att de kanske har vistats i ett syndens näste.” (s. 215)
”Jag älskar också stränga människor, så länge de även är ömsinta, och inte fördömande.” (s. 222)
”Bitar av människoliv dras på hyenors vis ut och klistras samman till en önskad bild: så förs en person, eller två, mot schavotten. Anonyma röster kan fritt utan påföljd skapa skrönor av frön och framslunga grova anklagelser.” (s. 226)
”Vi talar om hur jag var frånvarande i vissa tider, om att din kropp behövde en närhet. – Jag kapslar in mig och försvinner där: skriver eller förtvivlar eller reser bort från dig och allting. Du vecklar ut dig och fladdrar iväg som en fjäril när oron brinner som feber. Köttet är starkt, alltså svagt.” (s. 243)
Katarina Frostenson är väldigt tydlig med sin uppfattning om samtidens Sverige, ”det tysta landet” där hatet är stort och viljan att följa med majoriteten mycket stark.
Boken är omskakande och mycket läsvärd – oavsett vad man tror om de två frågor jag nämnt inledningsvis. Jag ger den en nia.
Och jag skriver under särskilt helhjärtat på citatet från s. 222.