Söndagsbetraktelse nr 434

I torsdags kväll såg jag en av de där filmerna som gör att man undrar vad man håller på med. Då, när man inser att man har ett tokigt perspektiv på tillvaron.

Filmen var en dokumentär, ”Inuti Iran – upproret mot mullorna”. I den får man se, svart på vitt, hur det har varit i Iran det senaste året, sedan Mahsa Amini dödades för att hon bar sin slöja på ett sedeslöst sätt.

Vi fick lära känna ett par härliga livsglada tjejer som dödades för att de var alltför livsglada, och alltför modiga. Nika, vars mamma Nasrin försökte beskriva sin sorg och sin smärta. Och Sarina, som var 16 år när hon slogs ihjäl med polisernas batonger. I regimens version hoppade både Nika och Sarina från hustak.

Lögnerna vet inga gränser. Irans ”högste ledare”, Ali Hosseini Khamenei, ljög inför tusentals applåderande åhörare. Han ljög på samma sätt som Putin och Trump ljuger, ohämmat och utan några gränser. De vet att de ljuger, och alla förstår att det är lögn. Men det är lögnen ”som gäller”.

Jag tror att FN skulle kunna göra en del nytta genom att förhandla fram en konvention som helt enkelt förbjuder och bestraffar lögner. Mer om det i en senare betraktelse.

Men nu glider jag visst iväg. Den här betraktelsen skulle ju handla om att man ibland har ett alldeles tokigt perspektiv på tillvaron. Och frågan är: Vad man kan kräva av sig själv?

Man kan förstås inte kräva att man ska åka till Iran eller Ukraina och kämpa för friheten. Men man kan faktiskt kräva av sig själv att man ger en slant ibland till frihetskampen. Och man kan kräva att man då och då visar var man står, och kanske gör något litet som kan ge stöd eller hjälpa.

Att åtminstone inte strunta i det som är viktigast av allt – människors liv och frihet – det kan man absolut kräva av sig själv.