Söndagsbetraktelse nr 440

När man gräver i Palmemordet, som jag gör ibland (jfr söndagsbetraktelse nr 438), påminns man om de enorma avstånden i synen på Olof Palme. Låt mig bara ge ett exempel från texter som jag har läst på senare tid.

Så här skrev Oliver Tambo, som ledde ANC före Nelson Mandela, om Palme 1988:

”Olof Palme hade kommit att personifiera det svenska folkets engagemang för vår sak. Han var också en försäkrande och uppmuntrande faktor eftersom han visade att vi hade rätt att förvänta oss att ledande politiker och statsmän i västvärlden skulle övervinna alla hinder, både verkliga och inbillade, för att slutligen ställa sig på de fattigas, de förtrycktas, de exploaterades och de brutaliserades sida i södra Afrika. När han dog slocknade en strimma av hopp.”

Och så här skrev Sture Eskilsson, som i många år var ideolog m.m. på Svenska Arbetsgivareföreningen, i sin memoarbok ”Från folkhem till nytt klassamhälle” 2005. Han citerade där ett brev som han skrev till en kollega en månad efter mordet:

”Massmediernas hysteriska ’sorgearbete’ började jag känna vämjelse för redan dagarna efter mordet och sedan alltmer. Det förefaller mig som om svenskarna har ett omättligt sentimentalt, sliskigt känslobehov, som massmedierna med TV i spetsen cyniskt exploaterar. Begravningen var kulmen på detta. Vad tänkte all världens TV-tittare när de såg Stockholm fyllt av röda fanor och människomassor som kulisser. Längre österut har vi nog aldrig varit.”

Kan man lära sig något av detta? Jag tror faktiskt det.