Söndagsbetraktelse nr 441
I dag är det Fars dag. Men inget av oss tre barn hemma i Kisa sa nånsin "far" till våran pappa. Det hade känts konstigt, för han var ju ingen ”far”. Han var en pappa. Kärleksfull och snäll, aldrig arg eller sträng. Trygg. Rökte gjorde han (John Silver eller Camel utan filter, i lugnare stunder pipa med Hamiltons blandning) och drack lagom många pilsner. En och annan snaps till sillen. Aldrig vin, det hade man knappt hört talas om på 50-talet.
Pappa Lasse var järnvägstjänsteman. Han var född 1917 och blev inkallad när kriget började 1939. Något riktigt soldatämne var han inte, så han fick bli chaufför. Och kört bil hade han gjort från 13 års ålder. (Länsman var inte så noga ute på landet i Östergötland.) Ganska snart körde han farfars taxibil, som gav lite pengar till den hushållskassa som annars skulle fyllas av inkomsterna från lanthandeln hemma i Opphem. Där jobbade pappa också från mycket unga år. Skolan i Opphem var helt okej, men den var ju slut efter sjätte klass och sedan var det jobb där hemma som gällde. Och sport. Massor av fotboll och lite friidrott. Pappa var aldrig någon stjärna men hade ett brinnande idrottsintresse.
Att han blev järnvägstjänsteman berodde på inkallelsen. Han trivdes inte alls med det militära och letade efter möjligheter att komma därifrån. Ett sätt, fick han veta, var att få jobb på Statens Järnvägar. Så dit sökte han sig, och blev antagen. Han kommenderades till Kisa, dit mamma Elsvig också flyttade några månader senare med lilla nyfödda Kerstin. Det var sommaren 1941. Pappa och mamma bodde kvar i Kisa hela sitt liv. Att pappa var järnvägare hade det goda med sig att hela familjen åkte gratis på tåget. Det var bra, för bil hade vi länge inte råd med. Och med tåget kunde jag resa land och rike runt och spela tennis på somrarna, bl.a. till Båstad där jag och kompisen Börje spelade i några klasser, dömde matcher (man fick 5 kr/st.) och hade sköna veckor i tält fyra somrar i början av 60-talet.
Pappas idrottsintresse ärvde jag, så på söndagarna såg vi Kisa BK spela fotboll, hörde Sportextra på radion och såg Sportspegeln på tv. Fast tv bara från 1960, då vi skaffade den till Rom-OS. Så VM i fotboll 1958 såg vi i El-byråns skyltfönster eller i Hotellets festsal. Där ställdes det fram en tv-apparat inför massor av publik. Men finalen i Stockholm såg pappa och några andra Kisabor på plats på Råsunda. Det var en av hans största upplevelser. Jag var 8 år och hade förstås velat följa med, men jag fick en femkrona i stället och var lycklig för den. (Månadspengen var 1 krona.)
Fars dag firades med ”kaffe på sängen” och lite finare middag hemma, som vanligt vid 14-tiden. Pappa gillade att bli firad, och han var värd det. Kärleksfull och snäll, aldrig arg eller sträng. Trygg. Det viktigaste för en pappa.