Söndagsbetraktelse nr 444

     Senast ställdes jag inför frågan i en släkttvist där ett av flera syskon hade betett sig klart felaktigt mot de andra, delvis även brottsligt, och där ett av de andra syskonen hade drabbats särskilt. Den särskilt drabbade ville slåss för sanningen, medan övriga ville låta det felande syskonet komma undan, låta nåd och släktsammanhållning gå före rätt.

Och flera gånger de senaste veckorna har jag ställts inför orättfärdighetsfrågan när människor har känt sig orättvist behandlade av domstolar eller myndigheter, och delvis också blivit det. Den ganska naturliga reaktionen är att ”det kan inte få vara så här” och ”till sist måste väl ändå rättvisan segra”.

När man råkar ut för orättfärdigheter bör man förstå, och bestämma sig för, tre saker:

1. Det är långt ifrån alltid som sanningen och rättvisan vinner.
2. Man bör aldrig själv delta i en lögn.
3. Det är nästan alltid bäst att till sist lägga orättfärdigheter bakom sig.

Nr 1 är enkelt i sak, om än svårt att acceptera ibland. Nr 2 är enkelt som princip men svårt för den som inte är stark.

Det riktigt besvärliga är nr 3. För det är lätt att säga att man gör bäst i att lägga orättfärdigheter bakom sig. Det är mycket svårare att avgöra när man ska sluta slåss för det som är sant och rätt.

Svaret på den sista frågan är att ”det beror på”. Det beror på vad man själv mår bäst av. Det beror på vad ens närmaste kan stå ut med. Det beror på om det finns någon utsikt till framgång eller ändring. Det beror på om man bara slåss för sig själv eller också för andra. Och det beror på hur betydelsefull saken är.

För sitt goda måendes skull bör man, så långt man förmår, ta orättfärdigheter som drabbar en själv med en klackspark.

Och det allra viktigaste är Alexander Solzjenitsyns maning till "den vanliga modiga människan", stark eller inte:

Att aldrig delta i lögnen.