Söndagsbetraktelse nr 446
Tre personer har i snart 25 år varit mina främsta förebilder i livet. Det är bra att ha förebilder. Framför allt för att det underlättar mycket när man står inför svåra beslut. Hur skulle förebilden ha sagt eller gjort? I regel kan man gissa det ganska bra. Och nästan alltid blir det rätt om man själv gör just så som man tror att förebilden skulle ha gjort.
Laila Freivalds blev min förebild för att hon som justitieminister alltid sökte den bästa lösningen, helt oberoende av politiska preferenser. Jag föredrog många ärenden för henne och hon resonerade sig alltid fram utifrån sakskäl enbart, enkla men skarpa. Inga sidoblickar över huvud taget, ingen ambition att bli populär. Dessutom hade hon ett stort civilkurage. Det kan vara svårt för människor att inse det, och medierna insåg det nog aldrig, men det var till stor del civilkurage och en strävan att göra det rätta som gjorde att hon fick avgå, både som justitieminister och som utrikesminister.
Claes Borgström blev min förebild när han var Jämställdhetsombudsman i början av 2000-talet. Han var en genuin förkämpe för jämställdhet och kvinnors rättigheter, en av de få manliga. Han försvarade JämO:s agerande på ett skickligt och lättbegripligt sätt. Och även han visade flera gånger ett ovanligt civilkurage, bl.a. när han som JämO framförde uppfattningen att VM i fotboll i Tyskland 2006 borde ställas in på grund av den omfattande prostitutionen i landet, en verksamhet som fotbollen inte tog avstånd från och som kunde förväntas växa under mästerskapen. Claes förstod att hans förslag var dödfött, han framförde det för att sätta effektivt fokus på prostitutionen.
K.G. Hammar blev min förebild av helt andra skäl. Han var Sveriges ärkebiskop mellan 1997 och 2006, och han var den som fick mig att förstå att man mycket väl kan kalla sig kristen även om man inte tror på en Gud i himmelen. Det var så oerhört skönt att plötsligt få ”tillåtelse” att tro på något annat. Och att kunna ha Jesus som idol fast man inte trodde på en ”Fader” i den traditionella meningen. K.G. förklarade på ett alltigenom tillåtande och sympatiskt sätt vad tron innebar för honom. Och precis så kunde man ju faktiskt mycket väl tro.
Jag har nyligen läst K.G. Hammars lilla bok Bokstaven dödar men Anden ger liv, och det var den som styrde mina tankar till den här betraktelsen, om förebilder och den väldigt viktiga roll som de kan spela ibland.
Det är bra att ha förebilder. Varför bokstaven dödar men Anden ger liv, det ska jag återkomma till.