Göran Lambertz: Söndagsbetraktelse nr 447

Begravningar, Bengt Lambe, Bertil Bengtsson, Catarina Barketorp, Erik Lempert, Fredrik von Arnold, Frey Björlingson, Ilska, Jan Hultgren, Lagman, Quickärendet, Söndagsbetraktelser

I fredags begravdes Bengt Lambe, som var min chef i Uppsala tingsrätt under drygt ett år i slutet av 1980-talet. Jag var ung domare, s.k. tingsfiskal, och Bengt var tingsrättens lagman (chef). Vi bodde också nära varandra i Norby i Uppsala och har setts en del genom åren. Bengt var född 1931 och blev 92 år gammal.

Bengt Lambe var en lugn, gedigen och mycket skicklig domare och chef. Mig lärde han framför allt en sak: att tygla min ilska. Jag hade uttryckt mig alldeles för argt mot en kollega under en överläggning efter en förhandling i ett tvistemål där Bengt, kollegan och jag skulle döma. Jag tyckte att kollegan var alldeles fel ute och sa ilsket ungefär att han ”borde försöka tänka lite bättre”. Efteråt sa Bengt att han förstod mig i sak men att jag inte borde säga så till en kollega. ”Försök att inte bli så arg”, sa han. Och han hade förstås rätt. Ilska är nästan alltid fel.

När jag långt senare hade tagit ställning i Quickärendet och i praktiken sagt att Thomas Quick / Sture Bergwall är skyldig till de 8 mord som han dömts för var Bengt rejält arg på mig. ”Du måste acceptera rättsväsendets slutsats”, sa han, ”som domare i Högsta domstolen kan du inte säga så där”. Och det var Bengt långt ifrån ensam om att tycka. Han hade för övrigt själv varit domare i HD i nio år. Jag anser att han och de andra hade fel, men det är en annan sak. Bengt och jag förblev (förstås) vänner.

Vid begravningen höll Bengts och tidigare avlidna hustrun Gunillas båda barn, Mats och Johan, ett mycket fint tal till sin pappa. Och detsamma gjorde barnbarnen Emma och Fredrik – till sin farfar. Att jag skriver en betraktelse om en begravning på själva julafton beror mest på detta: att jag tycker mycket om en del begravningar, framför allt när en uppskattad och saknad person hedras på ett sätt som gör att synen på honom eller henne fördjupas och skärps. Det är faktiskt oskattbart.

Kanske allra bäst var det att få höra 97-årige Bertil Bengtsson, Sveriges förmodligen främste jurist på 1900-talet, hylla sin kollega i Högsta domstolen på ett briljant sätt. Hur många har över huvud taget hört en 97-åring hålla tal?

Jag gick hem från begravningen lite klokare, lite rikare.

PS Uppsala tingsrätt har haft sex lagmän sedan starten 1971: Frey Björlingson 1971–80, Bengt Lambe 1980–89, Jan Hultgren 1989–95, Erik Lempert 1995–2010, Fredrik von Arnold 2010–15 och Catarina Barketorp 2015 – ännu.