Söndagsbetraktelse nr 449

I Trettonhelgen läste jag Don DeLillos bok ”Tystnaden”. Det är hans senaste roman, skriven 2020, bara 107 sidor lång. Jag hade aldrig läst något av honom tidigare, fastän han är en av USA:s mest kända författare och nämns bland Nobelpriskandidaterna. (Nåja, ärligt talat har jag inte läst så många Nobelpriskandidater ...)

Boken handlar om en dag då all elektronik plötsligt upphör att fungera i New York. Alla skärmar svartnar, det blir kallare och kallare , inga hissar går. Man får inte veta om detsamma händer på andra håll i världen, men i New York leder det snabbt till undergångsstämning, en egendomlig sådan. De fem personer som boken handlar om beter sig skumt, säger konstiga saker, tänker underligt, blir passiva. Allt blir lite besynnerligt. Och boken slutar: ”Max lyssnar inte. Han förstår ingenting. Han sitter framför tv:n med händerna knäppta bakom nacken och armbågarna rakt ut. – Och han stirrar på den svarta skärmen.”

Märkvärdigt nog är det spännande fast man inte riktigt förstår det som sker eller det som sägs. Det är i hög grad en ”Hur ska det här sluta?–bok”, svår att lägga ifrån sig. Obehaglig men uppfordrande, förvirrande men lite skön. Svår att begripa sig på, och ändå kan man nicka åt mycket av det som sker. Så som det ju kan vara ibland med böcker, att man inte riktigt förstår varför man gillar det man läser.

Den här boken gav mig energi, fick mig att känna mig stark och glad. Fast man ju kan tycka att det borde vara tvärtom. En del begriper man inte, men det man känner det känner man.

Så det blir nog ytterligare någon bok av denne märkvärdige författare. Don DeLillo, född 1936.