Söndagsbetraktelse nr 45

Förra söndagen skrev jag om motsatser inom människan och exemplifierade med mig själv. Jag skrev bland annat att jag vill ha lugn och ro å den ena sidan, mycket fest och fart å den andra, att jag är pedantisk å den ena sidan, slarvig å den andra, och att jag är egoistisk å den ena sidan, osjälvisk å den andra.

Med utgångspunkt från en kort text av Gerda Antti frågade jag vilka motsatser som väger upp varann ”så elegant och naturligt som bladen på blommans stjälk” och vilka som i stället skapar obalans. Och jag skrev att jag skulle återkomma till svaren.

Varför är detta över huvud taget en sak att reflektera kring? Jo, framför allt därför att vi alla har ett behov av att förstå oss själva. Då kan vi leva mer konsekvent och mer harmoniskt. Och medvetenhet i största allmänhet tjänar oss väl.

Men frågan är intressant också därför att de motsatser som bor inom en människa verkligen är av olika slag. Några är helt naturliga och väger upp varandra, medan andra handlar om en inre kamp där det ena karaktärsdraget är sämre än det andra och därför helst bör elimineras eller i varje fall minimeras.

Ta till exempel motsatsen mellan egoism och osjälviskhet. Det är ingen tvekan om att det är en bättre egenskap att vara osjälvisk och att vi alla bör sträva mot det om vi vill vara goda människor. (Jag vet att det finns invändningar, men jag lämnar dem därhän nu.) På samma sätt är det med motsatsen mellan ”att vilja ha bekräftelse” och ”att bara vilja göra det rätta”. Det senare är en bättre egenskap än det förra.

Men ta i stället motsatsen mellan rationalitet å den ena sidan och andlighet å den andra. Det rationella draget och det andliga kan gärna finnas samtidigt och få göra sig gällande i olika lägen. Det rationella passar för situationer som fordrar förnuftigt tänkande, medan det andliga passar för stunder där tänkande och analys kommer i bakgrunden. Ibland kan visserligen de båda dragen krocka, som när det gäller frågan om Guds existens. Men det ena gör mig inte till en bättre människa än det andra, och det finns i grunden ingen motsättning mellan de båda.

På samma sätt är det med det personlighetsdrag som bär en vilja till förändring och det som föredrar att tingen består. Det är två karaktärsdrag som mycket väl kan finnas samtidigt och som gör sig gällande i olika situationer. Man vill förändra det man ogillar, ha kvar det man gillar. Där finns inte heller någon motsättning.

Och på samma sätt är det med den del av ens karaktär som vill jobba hårt och den del som vill ha det kravlöst och ledigt. De gör sig gällande i olika slags situationer. Så är det också med försiktighet och riskbenägenhet, pedanteri och slarvighet, allvar och lek. Och så är det med det drag hos oss som vill ha lugn och ro och det som vill ha fart och fest. Dragen är visserligen motsatser men det finns ingen motsättning mellan dem. De är karaktärsdrag som hos de flesta människor väger upp varann ”så elegant och naturligt som bladen på blommans stjälk”.

Finns det då något att lära av detta? Ja, att vi kan vara mer eller mindre pedantiska, allvarliga, rationella, riskbenägna m.m. utan att de motsatser vi bär inom oss är konstiga eller oönskade. De är tvärtom naturliga, ja ofta rentav nödvändiga. Det är precis som med blommans blad.

Men vi kan framför allt lära oss att det finns motsatser i våra karaktärsdrag som inte balanserar upp varandra, utan där det ena draget är avgjort bättre än det andra och därför bör få så stort utrymme som möjligt på det andras bekostnad. Det är t.ex. bättre att vara altruistisk än egoistisk, tolerant än intolerant, snäll än elak, tålmodig än otålig, vänlig än arrogant.

Vi bör leta upp de personlighetsdrag hos oss själva som vi har anledning att försöka göra något åt. För vår egen skull, men mest för andras.