Söndagsbetraktelse nr 451

För ett år sedan fick jag frågan om jag ville börja jobba deltid på en juristbyrå i Stockholm. Jag hade haft lite kontakter med byrån tidigare och nu frågade en av innehavarna, Ylli Dautaj, om jag ville bli ”mentor och rådgivare” där.

Jag gick i pension nästan sex år tidigare, den 1 mars 2017, och hade bestämt mig för att inte arbeta mer. Jag lämnade även ett par uppdrag som jag hade haft vid sidan om jobbet. Susanne gick i pension strax efteråt och vi tänkte resa och uppleva mycket, njuta. Men så fick Susanne diagnosen bukspottkörtelcancer efter att ha haft ont i ryggen en tid. Det blev 13 mycket ledsamma månader. Susanne avled i september 2018 efter den sorgligaste tiden i mitt liv.

Då hade jag ännu inte en tanke på att börja jobba. Jag hjälpte visserligen några unga jurister lite grand ibland. Men annars var jag mycket nöjd med att kunna disponera min tid precis som jag ville. Jag hade bestämt mig för att bara ”läsa, tänka, skriva och hjälpa”.

Men förra hösten (2022) började jag allteftersom känna att tillvaron blev lite tråkig. Det var inte så kul att vakna på morgnarna som det annars alltid hade varit.

Så när jag fick den där frågan av Ylli var det inte, som tidigare, självklart att säga nej. Jag kände ett behov av ny stimulans, och efter kort betänketid sa jag ja.

Nu har jag jobbat hos ”DER Juridik” i Gamla Stan i ett år. Arbetskamraterna är mellan 25 och 40 år, jag 73. Jag jobbar i princip 20 %, men i praktiken blir det ofta mer. Intressant juridik, skickliga och trevliga kolleger, riktigt god stämning. Mest kommersiellrättsliga ärenden (inga brottmål eller familjemål) och tätt samarbete med ett bolag, ”Orimlig hyra”, som slåss mot oskäliga hyresvillkor.

Jag trivs mycket bra, inte minst med den tydliga inriktning som finns i verksamheten att juridiken ska användas på ett riktigt och schysst sätt.

Där rätt ska vara rätt.