Söndagsbetraktelse nr 454

I går var vi många som firade Sigvard Lindqvists 100-årsdag vid ett symposium i Stockholm. Sigge var lärare i ryska på Tolkskolan i Uppsala åren 1957–89, för min del 1971–72. Han har varit död i 20 år men är högst levande i våra minnen.

Vem är den mest färgstarka person du någonsin har träffat? De flesta som haft denne legendar som lärare nämner nog Sigge som nummer ett. Vi kan alla citera en massa saker som han sa när han gjorde klart för oss att det vi sagt eller skrivit var tokigt. Han såg plågad ut och sa med karakteristisk lite resignerad stämma:

– Jaha Hellqvist, nån språkman blir ni aldrig.
– Det där var sällsynt obegåvat måste jag säga.
– Ja Järborg, det var ju rena Röda havet det där provet. (Sigge rättade med rödpenna.)
– Men Eklund, ni kunde väl inte tro att det där ni sa nu var rätt?
– Det där vittnar om ett ovanligt dunkel i huvudet måste jag säga.
– Jaha, här var det fullkomliga orgier i fel.

Sarkasmerna flödade, och för många blev det för mycket. Utbildningen var stenhård och ungefär hälften av dom som ryckt in fick så småningom beskedet att de inte dög. De fick sluta, många med sin självkänsla allvarligt stukad.

Det låter ju inte så trevligt. Och ändå uppskattade de flesta av oss Sigge enormt. Han visste allt om Ryssland och ryssarna, och han kunde berätta levande som ingen annan. Vi antecknade hans bevingade ord, skrattade och förfärade oss. Sigge blev ett slags idol, ingen annan var som han.

Och fastän han var helt opedagogisk säger många av oss att han var bland de bästa lärarna vi haft. Hemligheten var att han fick oss att jobba hårdare än vi nånsin gjort, vare sig förr eller senare. Vi satt hela kvällarna och pluggade glosor och grammatik. Och även om Sigge var kritisk för det mesta kunde vi efter nio månader prata, skriva och tolka ryska ganska bra, några av oss obehindrat.

Men rysk grammatik är svår, och även på slutet blev det rejält fel ibland: ”Jaha Lambertz, det där vittnar om en närmast total brist på språkkänsla, måste jag säga.”