Söndagsbetraktelse nr 47

Att man med stigande ålder behöver vara extra aktsam mot tilltagande klantighet och tankspriddhet, den saken är klar. Men en intressantare fråga är om man också måste vara extra aktsam mot tilltagande självupptagenhet och bristande perspektiv.

Inte gjorde man väl så när man var ung att man pratade långa stunder om sådant som rörde en själv men som inte kunde vara särskilt intressant för andra? Och inte gör unga det i dag? Men nog är det så att alltför många i åldern sextio och däröver pratar på tok för mycket om sig själva och det egna? Med detaljer som saknar intresse och tycks finnas med i berättelsen mest för att den som pratar ska få ihop allt i det egna huvudet.

Är det så att vi med åren blir alltmer självcentrerade? Det låter konstigt, för det borde väl egentligen vara tvärtom. Eller rör det sig om en delvis förlorad förmåga till perspektiv? Det låter också konstigt, för rimligen borde perspektivet bli bättre med åren.

Jag vet inte, men något är det.