Göran Lambertz: Söndagsbetraktelse nr 461

Kvinnoförtryck, Listor, Marocko, Marrakech, Oum el banine, Skam, Världsarv, Västsahara

Jag har tillbringat en vecka i Marocko, en turistresa som framför allt beror på att jag ville/måste besöka Marrakech. Det är en av de städer som rekommenderas av ”alla” och som var nr 47 på min lista över 50 städer som jag måste se innan jag dör. Nu återstår Hongkong, Shanghai och Kairo.

Vi har åkt runt i en liten buss i södra Marocko. (Ja, ”södra” förutsätter att man inte räknar Västsahara, som ligger ännu längre i söder, som enligt FN och Internationella domstolen är ett självstyrande territorium men som i praktiken – åtminstone för närvarande – tillhör Marocko.) Här är det berg (Atlasbergen i olika varianter), stenöken, sandöken, städer och byar. Människorna är berber (ursprungsfolket), araber eller en blandning. Vänliga och rara, nästan alla. Men man möter bara män. Kvinnorna håller sig mestadels i hemmen, och de man ser på gatorna bär slöja.

Marocko är en s.k. konstitutionell monarki, där kungen (Muhammed VI) har den yttersta makten. Landet har ett folkvalt parlament, men kungen kan styra med egna dekret och kan avsätta regeringen om och när han vill. Han försöker dock styra på ett någorlunda modernt sätt och fogar sig rätt mycket i det som han uppfattar vara politikernas och folkets vilja. På lång sikt går nog utvecklingen mot mindre makt för monarken på ungefär samma sätt som har skett i flera av Europas länder de senaste 100 åren.

Marocko var ett franskt s.k. protektorat fram till 1956. Landet var relativt oberoende av Frankrike även dessförinnan, men blev då självständigt och fritt. Då blev riket också ett kungadöme, dessförinnan kallades härskaren (om man bortser från den franska övermakten) sultan.

Intressantast hittills har varit ett besök på en institution för ensamma mödrar och deras barn. Att barn föds utanför äktenskapet är en företeelse som är fylld av skam, och de unga kvinnorna förskjuts av sina familjer och all gemenskap i byarna. Staten låtsas inte ens om problemet. Men den här organisationen, ”Oum el banine” i Agadir, tar hand om kvinnorna och barnen och försöker hjälpa dem att överleva och komma in i samhället så gott det går.

Detta är naturligtvis en fantastiskt viktig och bra verksamhet. Den löser ju inte grundpro-blemen, dvs. att kvinnorna förskjuts, att barnen får leva som ”oäktingar”, att de män slipper undan som naturligtvis är lika delaktiga i ”det skamliga” sexuella umgänget och att staten inte gör något för att stödja de drabbade kvinnorna. Men kvinnorna och barnen får i alla fall en chans att överleva. Och utvecklingen sägs gå mot det bättre även i övrigt. Marocko är i själva verket ett relativt modernt muslimskt land. Och mycket intressant.

Inte minst Marrakech var definitivt värt besöket. En ljuvlig marknad, fantastiska vindlande gränder, moskéer, palats, trädgårdar och ett härligt folkliv. Hela ”medinan” (gamla stan) är ett Unesco-världsarv. Rekommenderas av ”alla” som sagt, och även av mig.

PS Bilden är från vår dromedarritt ut i öknen i solnedgången. Förtrollande.