Söndagsbetraktelse nr 462
Den sista dagen på Marockoresan gick jag runt ett par timmar i medinan (gamla stan) i Essaouira. Staden hette tidigare Mogador och var ett känt hippietillhåll på 1960-talet. Liksom i Marrakech är hela medinan ett Unesco-världsarv, och det är en otroligt fin miljö med mängder av små butiker, kaféer, ateljéer m.m.
Om man ska få ett rimligt pris när man handlar måste man pruta, det är en del av kulturen. Det är nästan omöjligt att få ”your last price” direkt. Jag tänkte köpa ett schackbräde med pjäser och visste att det begärda priset borde ligga kring 300 eller 400 dirhams (ungefär lika många kronor). Så när mannen i en butik nära vårt hotell begärde 500 dirhams skakade jag på huvudet och gick vidare, därmed markerande att han började alldeles för högt.
Han ropade att jag skulle komma tillbaka och diskutera, men jag gick vidare. Då ropade han ”okey, 200”. Och det var ju en ovanligt rejäl sänkning, så jag vände och gick tillbaka. Det var på väg att bli affär när han tittade på mig ilsket och sa ”why did you walk away?!”. Jag sa ”because your price was much too high”. Han sa ännu ilsknare och lite provocerande “you could have discussed you know, you people from Europe treat us like animals!”. Då var det jag som blev arg, nåt sånt hade jag inte förtjänat. Tyckte jag. Och vände på klacken och gick.
Men det kändes inte bra. Och när jag var på väg tillbaka till hotellet bestämde jag mig för ett försoningsförsök. Jag skulle inte be om ursäkt, för det kändes inte rätt. Men sträcka fram handen med ett ”let´s be friends, ok?”.
Men i sista stund bestämde jag mig för att ändå be om ursäkt. Om han kände att han blev behandlad som ett djur kunde jag väl kosta på mig det. Så jag hittade honom i en grupp som satt och pratade, sträckte fram handen och sa ”I´m sorry, let´s be friends, ok?”.
Hans reaktion var ganska härlig. ”Do you mean it!? I love you, I love you!” Kompisarna jublade också när de förstod vad det handlade om.
Jag tycker inte man ska försöka visa sig duktig, och den här betraktelsen går emot den principen. Jag berättar ändå, för att jag gärna vill säga att det är bra att be om ursäkt ibland. Även om det kanske inte är befogat.