Söndagsbetraktelse nr 499

Två betraktelser i samma ämne inom tre månader är egentligen för mycket, men jag kan inte låta bli. Styckmordet alltså:

Jag skrev i Söndagsbetraktelse nr 488 om den dokumentär i fyra delar som skulle sändas i december om styckmordet på Catrine da Costa, ett av vår tids mest uppmärksammade och omdiskuterade brott. Och jag skrev att jag av en vanligtvis välunderrättad källa hade fått veta att jag i dokumentären skulle få kritik för mitt agerande som JK. Jag undrade förstås vad det skulle handla om. Men Dan Josefsson ogillar mig (liksom jag honom, han är den enda person som jag avskyr), och något skulle han nog kunna hitta på.

Nu nämndes jag inte, så någon kritik blev det inte. Josefsson hade annars kunnat haka på min gamle professor Anders Agells ilska för att jag som JK inte hjälpte honom så att läkarna kunde få resning. Anders tyckte att jag var alldeles för tam i min kritik mot utpekandet av Teet Härm och Thomas Allgén som styckmördare i såväl tingsrätt som kammarrätt.

Nu har jag kollat lite närmare vad jag egentligen gjorde och då hittade jag detta inslag från tv-programmet Debatt år 2008: https://www.youtube.com/watch?v=hdX5E5Z3Bu0 (Del 1) och https://www.youtube.com/watch?v=pRM8I3VpdUI (Del 2).

Debatten hölls tydligen med anledning av att jag hade sagt att läkarna borde få resning, vilket de hade nekats av Regeringsrätten (som nu heter Högsta Förvaltningsdomstolen) både 2001 och 2004 efter ansökningar där Anders Agell var läkarnas ombud. Så då var jag faktiskt lite mer aktiv för läkarna än jag kunde minnas när jag skrev för några månader sedan. Jag minns också att jag hade ett försonande trevligt samtal med Anders Agell strax innan han avled den 2 november 2008. Jag tror mig också minnas att han då var lite mer nöjd med mitt agerande än han hade varit tidigare.

Nå, detta är ju inte det viktiga. Utan själva sakfrågan. Hur illa jag än tycker om Dan Josefsson så tycker jag att dokumentären var välgjord och bra. Jag har sett kritik för att DJ och kollegan inte behandlade den bevisning som fanns mot läkarna på ett rättvist sätt (och så brukar Dan J. göra), men han tog ändå upp de viktigaste bevisen mot läkarna och förkastade dem på ett enligt min mening övertygande sätt.

Jag vet fortfarande inte vad jag ska tro om läkarnas skuld. Men en sak är enligt min uppfattning alldeles klar: Bevisningen mot dem var svag. De skulle inte ha utpekats som mördare och inte förlorat sina läkarlegitimationer. Det var rejält fel.

Om läkarna dessutom faktiskt var oskyldiga (vilket jag lutar åt om jag nu ändå ska säga vad jag tror), blev de uppenbarligen utsatta för ett gigantiskt, katastrofalt, generande och oförlåtligt justitiemord.

Utan tvivel dömdes de delvis på grund av de strömningar som då fanns i samhället och det hat som de utsattes för av framför allt dåtidens feminister. Dessa personer får dela det tunga ansvaret för det troliga justitiemordet med polis, åklagare och domstolar. Rättsväsendets myndigheter får under inga förhållanden vara så eftergivna för tidens trender som de var i detta fall.

Det finns en tendens av samma slag hos myndigheter och domstolar i dag. Det är mycket oroväckande.