Söndagsbetraktelse nr 504

Förra söndagen skrev jag att jag hade kommit på att jag måste lägga till ett nytt kapitel i mina memoarer, ”Jag och Gud”. Så på kvällen satte jag mig och skrev (något förkortat här):

Jag var tio år när jag sa till min pappa att jag nog faktiskt inte trodde på Gud. Han var troende, åtminstone formellt, och hans svar var att det gjorde honom ledsen att jag sa så. ”Tro på Gud, Göran, livet blir bättre då.”

Jag hade funderat rätt mycket. Alla hemma i Kisa verkade tro på den Gud som prästen pratade om i kyrkan. Men det var aldrig någon som hade sett Gud och aldrig någon som hade fått något säkert tecken på att han fanns. Visserligen gick det små historier om underverk av olika slag, men jag kunde aldrig uppfatta något som tydde på att Gud hade varit inblandad. Det fanns helt enkelt ingenting som talade för att det fanns någon Gud. Och jag kände att jag behövde säga till mina föräldrar att jag inte trodde.

Det är självklart för mig att det inte finns någon Gud i himmelen, ingen personlighet, inget väsen som har makt över våra liv, ingen skapare, ingen som hör vår bön. Alltså var jag inte kristen. Trodde jag.

Men så blev KG Hammar ärkebiskop. Det var 1997 och jag var 47 år. Och plötsligt stod det klart att ”tro” kunde vara någonting annat än jag hade trott att det var. Man behövde inte alls tro på någon Gud i himmelen, det som var verkligt viktigt var Jesus budskap om kärlek till din nästa, om respekt och tolerans.

Jesus budskap hade jag ju alltid trott på och gillat. Det var bara farbrorn i himmelen som jag inte kunde tro på, och underverken som jungfrufödseln och uppståndelsen. Underverken måste ju vara påhitt på ungefär samma sätt som en roman. Och om underverken sa KG Hammar mycket riktigt att dom behövde man inte tro på annat än som poesi.

Jag engagerade mig i Katharinastiftelsen, skapad av Margit Sahlin, en av våra två första kvinnliga präster. Där fick jag höra att Gud är ”kärlek, nåd och förlåtelse”, ingen farbror i himmelen. Det var fantastiskt. Om Gud är ”kärlek, nåd och förlåtelse”, då tror jag ju faktiskt på Gud. Alltså är jag kristen i alla fall! Fadern i himmelen är bara en symbol för allt det goda, som i poesi. Så skönt. Och så fint!

Och kanske är det inte bara vår Gud, utan alla gudar, som i grund och botten är kärlek, nåd och förlåtelse?

Om alla religioner kan förenas i ungefär samma budskap, då finns nog också kärnan till världsfreden i religionerna. Det borde religionernas företrädare träffas och prata om.

Tro på Gud, livet blir bättre då.