Söndagsbetraktelse nr 506

Krig och mänskligt lidande, en oberäknelig amerikansk president och en ytterhöger på frammarsch överallt. Här hemma rekord i sprängningar, mord på en koranbrännare – och så den fruktansvärda massakern i Örebro. Det är lätt att känna att tillvaron är mörk.

Och för många är den mörk. Inte bara för de anhöriga i Örebro och andra direkt drabbade. Den psykiska ohälsan ökar lavinartat i Sverige. På tjugo år har dödligheten bland unga vuxna gått från Västeuropas lägsta till den högsta. Antalet sjukskrivningar på grund av psykisk ohälsa har tredubblats på tio år.

Och nog har man rätt att förtvivla. Men bara en stund. Sedan tar vi oss samman, och hjälps åt. I alla fall med det vi kan. Vi får koncentrera oss på Sverige så länge.

Låt oss känna ansvar, för varandra och för välmåendet. Vara goda krafter för ett gott samhälle. Se varandra i ögonen och le lite oftare. Berömma, tala varmt, ge en kram, hjälpa, stötta, bry oss, umgås, ta fram vår godhet. Uppmuntra människor att känna ansvar för anhöriga och vänner. Den som isolerar sig bör bjudas in i gemenskapen, kanske till grannträffar. Bjudas in på riktigt.

Och tre saker bör göras på beslutsfattarnivå:

1. Visa färre filmer med underhållningsvåld. Sådana fyller ett mycket större utrymme i svenskars vardag än i andra jämförbara länder. I längden gör filmerna skada, genom att trubba av och ibland inspirera.

2. Skärp vapenkontrollen. Vad man än säger så är det orimligt galet att Rickard Andersson fick ha så många farliga skjutvapen. Orimligt galet.

3. Tillsätt en utredning (jag menar det): Hur får vi ett vänligare och varmare samhälle där känslan är att vi har det bra?