Söndagsbetraktelse nr 509
Här kommer en liten lektion i udda konsumentjuridik. Och två goda råd.
Den som hyr en bil i utlandet gör det nästan alltid hos Rentalcars.com. Det företaget är dock bara förmedlare av hyresavtalet, medan din egentliga motpart när du hyr är något av de företag som äger bilarna, t.ex. Avis, Hertz eller Budget. Det där kan stöka till det ibland när något i hyresavtalet krånglar.
I somras hyrde jag en bil via Rentalcars.com för upphämtning och återlämning på flygplatsen i Skopje (Nordmakedonien). Hyrbilsföretaget hette Surprise. När jag skulle hämta bilen begärde mannen bakom disken att få mitt kreditkort så att han kunde göra en reservation där för eventuella skador på bilen eller andra kostnader som jag kunde tänkas orsaka. Inget konstigt med det, så är det nog nästan alltid även om man har full försäkring (vilket jag hade).
Problemet var kreditkortet. Det fick inte vara mitt vanliga MasterCard, eftersom det inte är ett kreditkort utan att debetkort, dvs. ett kort där pengarna dras från tillgångarna på ett konto i stället för att det (som med kreditkort) skapas en skuld till kreditkortsföretaget.
Nåväl, även detta är jag ganska van vid. Så jag hade med mig även ett kreditkort, också ett MasterCard. Men detta kort ville Surprises kortläsarmaskin inte läsa. Mannen försökte ett par gånger, men apparaten svarade ”Transaction not allowed” eller nåt sånt. Jag bad att få betala det belopp som behövde reserveras med mitt vanliga kort (debetkortet alltså) eller kontant. Men det gick inte. Så jag kunde inte få ut min bil. Tyvärr, sa mannen, men du får tillbaka de pengar du har betalat till ditt konto inom någon dag. Det var 1460 kr, dvs. de pengar jag hade betalat till Rentalcars.com vid bokningen någon månad tidigare.
Jag gav upp efter en stund och gick till hyrbilsföretaget i kiosken intill, tror det var Europcar. Även de bad om ett kreditkort för att kunna reservera ett belopp. Men i deras kortmaskin fungerade mitt kort, och jag fick ut en bil (se bilden).
Slutet gott, allting gott? Inte riktigt. För de 1460 kronorna kom inte till mitt konto som mannen hade sagt att de skulle göra. Jag väntade någon vecka och vände mig sedan till Rentalcars.com och bad dem se till att jag fick tillbaka mina pengar.
Inget svar. Ett par påminnelser. Inget svar. Förmodligen hoppades Rentalcars.com att jag skulle vända mig direkt till hyrbilsföretaget, Surprise, så att de slapp det besväret. Men det besväret ville även jag slippa, för på plats i Skopje såg Surprise ganska litet och skumt ut.
Till sist vände jag mig till Allmänna Reklamationsnämnden för att få fastslaget att Rentalcars.com måste se till att jag fick mina pengar. Och efter några månaders procedur fick jag pengarna till mitt konto. Det var Rentalcars.com som betalade, men de betonade att jag egentligen inte hade rätt att få återbetalningen från dom.
Och så är det. Om det hade varit en paketresa hade jag haft rätt att få tillbaka pengarna av förmedlaren, t.ex. Booking.com eller Supersavertravel. Men när det är en enskild tjänst, som t.ex. hyra av en bil, har man inte någon sådan rätt. Jag tyckte ändå att man kunde förvänta sig att det stora etablerade Rentalcars.com skulle hjälpa mig genom att stöta på det lilla (skumma?) hyrbilsföretaget. De borde åtminstone besvara mina mejl.
Så här kommer de båda goda råden: 1. Ta med ett kreditkort när du hyr bil i utlandet, inte bara ett debetkort. 2. Hyr inte bil av små okända hyrbilsföretag. (Med de stora brukar det sällan krångla.)
Till saken hör att jag fick onda aningar direkt när jag kom fram till Surprises kiosk och mannen där bakom tittade upp mot mig. Han såg minst sagt ”icke tjänstvillig” ut. Jag är ganska säker på att Surprise i själva verket hade för få bilar inne och att det var en ”läglig tillfällighet” att kortläsarmaskinen sa ifrån. Särskilt förvånad var jag inte heller över att Surprise inte betalade tillbaka mina pengar.