Söndagsbetraktelse nr 514
Den gångna veckan har jag hört ovanligt många skämt. Om två saker.
1 Min bortglömda schweiziska fickkniv. Jag dömdes i torsdags av Stockholms tingsrätt till 50 dagsböter à 290 kr (14 500 kr totalt) för oaktsamt obefogat innehav på allmän plats. Och alla läser tydligen Expressen, för det är nog minst 50 personer som har kommenterat, alltid med glimten i ögat. Några har också lärt sig att man faktiskt inte får gå runt med en liten kniv i sin handväska eller ryggsäck. Och det kan ju vara bra. Böterna svider förstås, men jag har bestämt mig för att jag har råd att göra mina två utlandsresor i sommar ändå.
2 Veckans ”Veckan” i onsdags kl. 19. Där diskuterade tre av de återstående rättsskandalförespråkarna bl.a. Quickärendet utifrån problemet bortträngda minnen: Leif GW Persson, Dan Josefsson och Camilla Kvartoft. Nu hade de också sällskap av åklagaren Anna Svedin. Och som någon sa: ”De slog nog världsrekord i nickande.” Fyra personer som utåt är rörande överens men som samtidigt verkar osäkra på sin övertygelse. Det blir förstås lite komiskt, titta gärna på Play! Jag kunde inte låta bli att se inslaget en andra gång och räknade då till 190 nickningar på ca 10 minuter. Och sju tydliga sakfel under samma tid.
Jag har ju länge försökt ta reda på hur många personer som fortfarande ”håller på rättsskandalen”, dvs. tror (eller i varje fall säger sig tro) att Quick var oskyldig till de åtta mord som han dömdes för. Och förutom de fyra nämnda är det i varje fall HG Axberger, Nils-Eric Schultz, Mårten Schultz, Petter Ljunggren och Christian Dahlman samt två personer som inte vill bli namngivna. Förmodligen lika många till. Men säkerligen ingen som har granskat bevisningen på ett kunnigt och öppet sätt.
Skaran har nog tunnats ut så mycket att det kan vara dags för mig och Gubb Jan Stigson att skriva den bok som vi har planerat, boken om den kanske största villfarelsen i vår tid. Den bok som ska försöka förklara hur nästan alla kunde fås att tro att den som efter noggrann prövning av bevisningen hade dömts för åtta mord i sex rättegångar var helt oskyldig.
Som Gubb Jan sa tidigt: Om Quick inte visste var han hade hanterat kroppsdelar, hur kunde han då peka på just den plats där hunden en vecka senare skulle markera för död människa? Och hur kunde han göra det åtta gånger?
Förlåt att jag skriver om Quick. Jag kunde inte låta bli när så många drog på smilbanden åt bekräftelsebehovens nickande.
På lördagskvällen hade jag förresten ett litet ärende med en blombukett och en kniv. När jag kom hem lade jag tillbaka kniven i lådan. Man lär sig.