Söndagsbetraktelse nr 52
Det här är min femtioandra söndagsbetraktelse. Ett års texter alltså, och dags att fundera över om jag ska fortsätta eller inte.
Varför ”betraktar” jag egentligen offentligt? Är det kanske mest för att göra mig intressant, och borde jag därför sluta (jfr det jag skrev här för två veckor sedan)?
Det började med att jag hade ett behov av att fortsätta skriva om Quickärendet. Min bok Quickologi hade kommit ut en månad tidigare, och det var frustrerande att se att den inte riktigt ”bet” som jag hade hoppats. Jag ville försöka få fler att förstå att den s.k. rättsskandalen är en villfarelse. Och mycket pockade på.
De tio första texterna handlade om detta. Men sedan fick det vara nog, jag hade fått ur mig det mesta och man kan inte tjata i evighet. Och därefter är det bara två texter som har handlat om Quick. Övriga har mestadels rört personfilosofi, moralfrågor, fredsfunderingar och religion. Nio texter har varit korta citat från Gerda Anttis fina bok Livet omkring.
Men återigen: Om jag verkligen ska rannsaka mig själv, varför fortsätter jag då egentligen att skriva betraktelser?
Lite grand handlar det nog om bekräftelse. För visst är det trevligt om en eller annan tycker att man säger något som är bra, eller i varje fall intressant. Om det bara handlade om detta borde jag dock sluta, bekräftelsebehovet bör man bekämpa.
Men delvis bottnar skrivandet också i en vilja att städa och sortera i tillvaron. Det känns bra att (tro sig) ha förstått något som annars kan ligga kvar som ett irriterande frågetecken.
Allra mest är det ändå fråga om ett behov jag känner av att skriva av mig. I Quickärendet är detta behov mycket tydligt. Men även i övrigt finns det absolut en sådan drivkraft. När man kan observera ett beteende, en yttring, en påverkan, en godtrogenhet, ett missförstånd, en medieföreteelse, en egenhet eller något annat som har en betydelse bortom det uppenbara, då är det väldigt intressant att försöka få fatt i det. Och försöka uttrycka det.
Ja, men då räcker det väl att skriva för sig själv? Varför lägga ut texterna till allmän beskådan?
Skrivit för mig själv har jag gjort i alla år. För mig har det varit ett helt nödvändigt sätt att skapa struktur i det som händer. Struktur ger lugn, motverkar stress och oro.
Men om man bara skriver för sig själv, då tänker man också bara för sig själv. Och då förlorar man den extra dimension som kommer av utmaningen att andra granskar vad man skriver, och av den dialog som nästan alltid följer. Reaktionerna, protesterna och hejaropen är stimulerande och utvecklande.
Dagens betraktelse kom alltså att handla om skrivande. Den som inte skriver regelbundet ens för sig själv rekommenderar jag starkt att börja. Och jag fortsätter med mina söndagsbetraktelser, tills vidare.