Söndagsbetraktelse nr 526

Jag är på Korsika sedan i går eftermiddag och ska vara här i en vecka. Det är en ”listresa”, nu har jag bara Rhodos kvar att besöka av de stora öarna i Medelhavet.

Men viktigare är förstås att Korsika är ett både intressant och oerhört vackert resmål. Tidigare har jag alltid sagt att Lofoten är det vackraste jag vet, men redan efter en dag har Korsika seglat upp som farlig konkurrent. (Grekerna kallade ön för ”kalliste”, som betyder ”den allra vackraste”.) Det är den fantastiska kustlinjen, de underbara utsikterna över havet och de fina gamla välskötta städerna och byarna som gör det. Och så finns här ett Unesco-världsarv som ska vara något alldeles extra. Vi får se hur det känns när veckan är över. Jag har gjort upp en resplan som innebär att jag åker runt hela ön och övernattar på fem olika hotell (billiga sådana, det är inget problem att komma under 1000 kronor per natt) innan jag åker hem på lördag förmiddag.

Korsika är känt för sin skönhet, för att Napoleon föddes här, för det korsikanska språket som liknar italienska mer än franska och för att ön har haft en mängd olika härskare. Den som är intresserad kan se vilka som har styrt på ön genom århundradena i det här dokumentet: Tidslinje

Det som har berört mig allra mest hittills är dock något annat. När jag gick nerifrån stranden i en liten gränd upp till min bil på lördagskvällen mötte jag fem personer. Först ett par, sedan ett par till och sist en femte person med en hund. Alla (utom hunden) tittade vänligt på mig och sa ”Bon soir!” (God afton). Varför gör vi inte så i Sverige, åtminstone tittar på varandra när vi möts? Är inte det faktiskt en väldigt trevlig sed?

PS På bilden syns min ”middag”, som jag åt på den sagda stranden, i staden Erbalunga uppe i nordost.