Söndagsbetraktelse nr 541

På lördagen hade vi en träff i Uppsala, några av oss som gick i samma klass i gymnasiet på Katedralskolan i Linköping. Vi tog studenten 1971 och jag (som var lite radikal på den tiden) var den ende i klassen som inte hade studentmössa. Hela klassen har haft regelbundna träffar, senast i augusti 2021 efter 50 år.

Vi gick samhällsvetenskaplig linje och var 24 som gick ut trean tillsammans. Fem blev socialarbetare, fyra jurister, fyra ekonomer (varav två revisorer), tre lärare, två sjuksköterskor, en barnpsykolog, en pharmaceut, en redaktör och en lantbrukare. Två minns jag inte vad de blev.

De av oss som träffades nu har dessutom setts i princip varje år, med våra respektive och i många år dessutom med våra barn. Sedan 1979 har vi setts på ”sommarfester” (fast ibland på hösten) 44 av de 47 åren med undantag bara för 1996, 2008 och 2017.

Samtalen handlar numera mest om minnen, barn, resor, politik och en massa annat aktuellt. Den här gången diskuterade vi bl.a. livligt om Donald Trump verkligen kan vara en rimlig mottagare av Nobels fredspris, som han ju själv hett eftersträvar. De flesta tyckte nej, medan jag och ytterligare någon tyckte ja.

För min del tycker jag att även en lögnaktig, okunnig egoist som Trump bör få fredspriset om han faktiskt lyckas åstadkomma fred mellan Israel och Palestina och om den kan förväntas bli varaktig. Yitzhak Rabin, Yasser Arafat och Shimon Peres fick priset 1994 för Osloavtalet, men det ledde som bekant inte till någon bestående fred.

Fred i Mellanöstern fordrar en tvåstatslösning och säkerhetsgarantier för båda parter från en tillräckligt stark part, t.ex. FN eller USA.