Söndagsbetraktelse nr 549

En människa dör en andra gång när det inte finns någon kvar som minns personen. Det hör man sägas ibland, och kanske var det Gabriel Garcia Marquez som sa det först. För mig blev uttrycket väldigt levande för några år sedan, när jag plötsligt insåg att jag är den enda levande personen som kommer ihåg min farmor.

Farmor Helga Lamberthz dog 1958, 82 år gammal. Jag var åtta år och konfronterades med döden för första gången. Jag minns så väl hur alla som hade varit hos henne på Kisa lasarett när hon drog sitt sista andetag samlades hemma hos oss efteråt. Jag förstod inte riktigt vad det betydde att farmor var död. Pappa försökte förklara medan mamma serverade kaffe och saft. Min syster Ewa-Lotta var ett år gammal, så hon minns inte farmor.

Det ligger verkligen något i det där att en människa dör ”på riktigt” när ingen längre minns henne. Jag kan berätta om farmor, bland annat hur hon drack ”kaffe på fat” där hon satt på den kökssoffa som Susanne och jag så småningom tog över och som jag sitter på när jag skriver detta. Och hur hon kunnigt och energiskt expedierade kunderna i farföräldrarnas lanthandel i Opphem ett par mil från Kisa. Ingen annan kan berätta om farmor på riktigt, bara jag.

Jag skulle kunna försköna bilden av henne om jag ville, t.ex. säga att hon alltid var glad, gav fina kramar och bjöd på godis. Det sista gjorde hon visserligen, men hon var ganska allvarlig och kramades aldrig även om hon var mycket snäll. Läste veckotidningar gjorde hon gärna, liksom en och annan bok. Men hon ville aldrig vara med och spela kort när farfar, pappa och jag spelade. Att spela kort var lite syndigt. Hon var inte särskilt religiös, men det var ju onödigt att spela kort tyckte hon.

I veckan, den 3 december, skulle farmor ha fyllt 150 år – om man nu kan säga så. För mig känns det lite högtidligt att skriva det i en söndagsbetraktelse. Kanske kan man rentav hävda att min lilla berättelse här om henne innebär att hon inte dör helt och hållet ens när jag är borta.