Söndagsbetraktelse nr 554

I fredags var det en Äntligen-dag för mig.

Då bestämde jag mig för att slutbetala mina lån på huset, ganska små och bekymmersfria sedan många år men ändå sköna att vara av med. Och jag räknade (äntligen) ut att jag sparar 600 kr netto i månaden på att vara av med räntorna. Det blev en drink på kvällen för att fira att jag är skuldfri för första gången på 42 år.

Men den stora Äntligen-känslan berodde på något annat. För i fredags skickade jag och kollegan Alban in en artikel till Svensk Juristtidning som vi har jobbat med i tio månader. Inte varje dag förstås, men säkert i 100 timmar för min del och troligen mer för Albans. Vi har ändrat och skrivit om mer än jag nånsin har varit med om. Artikeln heter ”Säkrare bevisvärdering” och är – tycker jag – ovanligt viktig. Ämnet är svårt och skrivandet har varit mödosamt, så Äntligen-känslan är påtaglig.

Ursäkta att jag är lite skrytsam och skriver om två framgångar. Själva betraktelsen skulle egentligen vara det där med Äntligen-känslan, som kan vara så befriande. I går städade jag förresten undan julgrejerna, men det känns snarare lite sorgset än befriande. Tre timmar tog julundanstädningen mot sex timmar att ta fram allt och pynta för några veckor sedan.

--

PS om det där som jag skrev om förra söndagen, min möjliga klimatskepsis och det svar som jag därför gav om en ”Ecocide Tribunal” i Berlin i februari: Det visade sig att man vill ha mig med trots min skepsis. Men det visade sig också att tribunalen inte ska döma utan bara fastställa om det finns ”substantial ground” för en senare stämning mot dom som anklagas. (Artikel 61 i Romstadgan för den som är intresserad.) Lite mindre allvarligt.