Söndagsbetraktelse nr 566
Den här veckan blir det två betraktelser i en, jag kunde inte välja. För båda sakerna ”måste” jag skriva om. Den första för irritationen över det som jag tycker är politisk korrekthet kring film, den andra för förundran över det fantastiska med idrott.
På en vecka har jag nu sett de båda Oscarsvinnarna för Bästa film, dels spelfilmen One battle after another, dels dokumentären Mr Nobody mot Putin. Båda är mycket bra, men det går inte att undgå känslan av att båda vann för att de ligger politiskt helt rätt.
One battle är kraftfullt mot rasism och myndigheters övervåld, för medkänsla, motstånd och civilkurage. Perfekt! Det är bara det att den bestående känslan är att filmen vann för att den är just – politiskt perfekt. Kanske också för att det är Paul Thomas Anderson som har regisserat, upphöjd som få, rätt på alla sätt, och det tycker även jag.
Men filmen är faktiskt inte tillräckligt bra för att bli utsedd till Bästa film. Den är en typisk 8 och den Allra bästa måste vara en 10 eller åtminstone en 9. Den måste vara antingen enormt fängslande och medryckande eller exceptionellt välgjord och fin, helst båda. Spänning + precis rätt budskap räcker inte. Tycker jag.
Och så är det också med Mr Nobody mot Putin. Kan man tänka sig ett riktigare budskap än ”våga stå upp mot Putin och hans galenskaper”? Nej, det kan man knappast, och filmen är otroligt avslöjande och intressant i sin spegling av vad som händer på en skola och i en liten stad efter den ryska invasionen av Ukraina. Men den är faktiskt inte tillräckligt välgjord, inte med den finess som den Allra bästa filmen måste ha.
Det politiskt korrekta äter sig in även i bedömningar av kultur. Konsensussamhället sticker fram sitt fula tryne. Nästan överallt.
Men aldrig trodde jag att jag kunde bli så glad över en idrottsframgång igen! Så glad som jag blev över fotbollsvinsten mot Polen med 3–2 och avancemanget till VM i Amerika i sommar! Jag trodde att de starka känslorna för sportresultat hörde barndomen och ungdomen till. Då, när man kunde känna efter en avgörande förlust att livet nästan inte var värt att leva.
Nu jublade jag som jag inte har jublat på många år. Allt förändrades genom att fotbollslandslaget fick en jätteframgång efter höstens dödgrävarfärd. Sommaren blir härlig! Allsvenskan blir jättekul att följa! Allt är bättre!
Detta verkar förstås enormt överdrivet för den som inte bryr sig så mycket om idrott. Men för oss andra var detta en medgång som gjorde tillvaron bra mycket ljusare. Märkligt men sant.