Söndagsbetraktelse nr 59
Varför samtalar vi egentligen med varandra?
Ofta är det bara ett sätt att umgås, underhålla(s) eller trivas. Då är samtalet mest ett socialt kitt. Andra gånger är det för att informera(s), lära (sig) och förstå. Då är samtalet mer av en lärprocess. I vissa sammanhang är det för att övertyga(s), ge efter lite och kompromissa. Det är i förhandlingar.
Ibland är samtalet bara ett sätt att fördriva tiden, ett socialt tvång eller ett nödvändigt ont. Då är det också ett slags kitt, men på en mindre behaglig nivå. Andra gånger är det ett sätt för någon att få prata av sig, en tjänst någon gör genom att lyssna eller ett sätt att få eller ge bekräftelse. Då är samtalet mest stödjande.
Mitt favoritsamtal är det som höjer den gemensamma insiktsnivån, det som gör att vi som samtalar blir lite klokare. Det skiljer sig från det lärande samtalet genom att båda/alla lyssnar och vill lära, och genom att båda/alla bidrar och utvecklas. Lättast är det att föra ett sådant insiktssamtal på tu man hand. Men oftast blir det bäst om man är fler. Fler som är beredda att just lyssna, lära, bidra och utvecklas.
Jag har just gått på semester och funderat en del på hur vi har det på min arbetsplats, Högsta domstolen. Jag vet inte vad människor föreställer sig om arbetet där, det är väl lite olika förstås. Men jobbet i HD handlar mest om att tillämpa lagarna på verkligheten på ett så riktigt och klokt sätt som möjligt. Och det betyder faktiskt att arbetet går väldigt mycket ut på just detta - att föra ett samtal som höjer den gemensamma insiktsnivån.
Hur då? Jo, vi läser och läser på våra kammare för att förstå frågorna i målen in i minsta detalj. Och vi tycker nog ofta när vi samlas till överläggning (fem domare och en föredragande) att vi till sist har läst och funderat så mycket att vi förstår precis hur målet ska lösas.
Men det förunderliga är att det nästan alltid finns minst ett par insiktsnivåer kvar. När vi har samtalat om målet i en eller ett par timmar har vi så gott som alltid, allihop, blivit ett par snäpp klokare. Alla bidrar med sitt, ofta med olika slags kunskaper och funderingar. Och alla lyssnar och tar till sig. Det är ganska ljuvligt att se hur mycket resultatet kan förbättras genom en sådan process.
Den här sortens samtal passar naturligtvis inte för alla sammanhang. Men det är intressant att tänka på hur fruktbara en del samtal faktiskt kan vara. Bara för att alla vill – verkligen vill – lyssna, lära, bidra och utvecklas.
Tänk om också samtal mellan motståndare kunde börja med en sådan föresats. Då skulle många familjeterapisamtal, fredssamtal m.m. gå bra mycket lättare. Och lyckas betydligt oftare.
Så varför samtalar vi egentligen med varandra?