Kennedymordet, Kommissionen, Palmemordet, Quickärendet, Söndagsbetraktelser, USA

Söndagsbetraktelse nr 6

av Göran Lambertz
Publicerad söndag 5 juli 2015

Häromdagen besökte jag Sixth Floor Museum i Dallas. Det är ett museum om John F. Kennedys presidentgärning, men framför allt om mordet på honom den 22 november 1963. Efter mordet tillsatte Lyndon B. Johnson den s.k. Warrenkommissionen med uppdrag att undersöka om mordutredningen var riktigt gjord, eller om FBI hade missat något av avgörande betydelse. Var det möjligen fråga om en konspiration, eller var verkligen Lee Harvey Oswald ensam gärningsman? Kommissionen kom fram till att Oswald var ensam. Ett par utredningar gjordes efter Warrenkommissionen. Trots bl.a. ”den magiska kulan” och det ihållande ekot av skott från andra sidan Elm Street, blev slutresultatet att FBI och kommissionen hade haft rätt. Det är en slutsats som än i dag ifrågasätts av många, och fullständig säkerhet lär aldrig uppnås. Men historien får ändå sägas ha gett Warrenkommissionen rätt.

 

Det är mycket intressant att jämföra resultatet av Warrenkommissionens arbete med den utredning som gjordes av Granskningskommissionen om mordet på Olof Palme (här kallad Palmekommissionen). Den presenterade sitt betänkande år 1999, 10 år efter att Christer Pettersson hade frikänts av Svea hovrätt efter att först ha fällts av Stockholms tingsrätt. Palmekommissionens uppdrag var främst, liksom Warrenkommissionens, att undersöka om mordutredningen var riktigt gjord eller om något viktigt hade missats. Kommissionens viktigaste iakttagelse var att det s.k. landsförrädarspåret inte hade tagits på tillräckligt allvar. Förundersökningsledningen hade haft bristfällig kunskap om den utredning som på olika håll faktiskt fanns i detta ämne, och attityden mot inblandade personer hade haft en överslätande och ibland beskyddande karaktär. Kommissionen rekommenderade att Palmeutredningen utan dröjsmål skulle genomföra de utredningsåtgärder som kritiken föranledde. Kritiken innebar ett tydligt underkännande av Palmeutredningen i en viktig del.

 

Numera har vi svenskar också anledning att jämföra med resultatet av Bergwallkommissionens arbete. Till skillnad från de andra kommissionerna var Bergwallkommissionen inte förutsättningslös. Den fick inte "överpröva domstolars, myndigheters eller andra offentliga organs beslut". Det medförde att kommissionen inte ifrågasatte resningsåklagarnas beslut eller de friande domarna, och att man utgick från att åtalen och de fällande domarna var felaktiga. Kommissionen hittade inte några falsarier eller andra ohederligheter hos polis, åklagare eller andra som arbetade med fallen. Men med den förutsättning som man arbetade utifrån, att det var fel att Thomas Quick åtalades och dömdes, kom man ändå fram till att det hade begåtts en rad fel.

 

Om man jämför de tre kommissionerna kan man notera bl.a. följande.

 

Warrenkommissionen med Palmekommissionen: Både Warrenkommissionens rapport och Palmekommissionens får sägas ha godtagits av eftervärlden, och det finns därför skäl att låta dem ligga till grund för historiens dom över brottsutredningarna. Det betyder att utredningen om mordet på John F. Kennedy har fått i huvudsak godkänt, medan Palmeutredningen har fått underkänt i en viktig del. Säkert som amen i kyrkan vågar man säga att amerikanska medier och politiker inte hade suttit stilla i båten, så som svenska medier och politiker har gjort, om Warrenkommissonen hade kritiserat FBI:s brottsutredning på ett sätt som hade motsvarat den kritik som Palmekommissionen riktade mot Palmeutredningen. Det är ett av vår samtidshistorias mysterier att Palmekommissionens resultat inte har följts upp.

 

Warrenkommissionen med Bergwallkommissionen: Warrenkommissionen arbetade förutsättninglöst och godkände i princip FBI:s arbete med utredningen av mordet på John F. Kennedy. Bergwallkommissionen arbetade utifrån förutsättningen att mordutredningarna hade lett till ett felaktigt resultat. Då var det knappast möjligt att ens i princip godkänna mordutredningarna. Och eftersom de friande domarna inte fick ifrågasättas, var det på sitt sätt naturligt att kommissionen avstod från granskning av resningsprocessen i övrigt, trots att processen var både exceptionell och unik. Om en utredning är tillsagd att vara ensidig och lyder denna tillsägelse, vilket värde har då egentligen dess arbete?

 

Palmekommissionen med Bergwallkommissionen: Palmekommissionen arbetade förutsättningslöst och var därför inte begränsad av någon viss utgångspunkt beträffande åtalet mot Christer Pettersson eller beträffande tingsrättens fällande dom. Av betänkandet framgår att det trots det var helt främmande för kommissionen att undersöka om polis och åklagare hade gjort misstag som ledde fram till ett felaktigt åtal. Man undersökte utredningen mycket omsorgsfullt, och i betänkandet pekar kommissionen på en rad omständigheter som talar för att åtalet och tingsrättens fällande dom i själva verket var riktiga i den meningen att Christer Pettersson var gärningsman. Kommissionen kritiserar rentav hovrättens friande dom på någon punkt (avseende gärningsmannaprofilen). Eftersom Bergwallkommissionen arbetade utifrån förutsättningen att åtalen och de fällande domarna var fel, kunde man inte göra någon sådan genomgång som Palmekommissionen gjorde.

 

Man kan undra vilken mediernas och andras reaktion hade blivit om Palmekommissionen hade begränsats i sina direktiv på det sätt som skedde med Bergwallkommissionen. Och man kan undra vilken reaktionen hade blivit om Palmekommissionen i sin utredning hade valt att utgå från att det var fel att åtala Christer Pettersson.

 

Den genomlysning som har gjorts av utredningen av mordet på John F. Kennedy ger det bestämda intrycket att man i USA har försökt vända på alla rimliga stenar. Varför sker inte det i Sverige? Varför händer det så konstiga saker hos oss?

 

PS 1: I nästa söndagsbetraktelse tänker jag ta upp frågan om varför journalister och jurister ser så olika på Fråga 1 i Quickdebatten, alltså spörsmålet om Quickmålen är en rättsskandal eller inte.

 

PS 2: Jag har besökt Museum of Hoaxes utanför San Diego. Det lutar åt att villfarelsen om Quickärendet får ett eget rum där när saken är klar.